Vaknade till tråkiga nyheter som ökade på resnerven. Jag flyger så sällan att jag aldrig känner att jag har koll på läget. Jonas var min livboj men nu stod det klart att jag var alena, en ensam båt på ett öppet hav.
Framme vid Arlanda Express insåg jag att jag glömt nyckeln till mitt lås. Därmed får jag kånka runt på en kloss som adderar vikt men inte säkerhet. Fantastiskt!
Väl på flygplatsen var det sedvanligt strul med att checka in cykeln. Skiftnyckeln har rostat igen så att få av tramporna tog orimligt lång tid. Sedan gick inte emballaget genom scannern. ”Vi får göra ett snifftest istället” sa personalen och jag slet upp telefonen för att dokumentera när schäfern medelst sin nos skulle konstatera att allt var kosher. Men hunden uteblev till förmån för en liten remsa lakmuspapper. Besvikelsen!
Sedan behövde jag något att läsa eftersom Jonas inte är med och kan dra långa haranger om allt jag inte bryr mig om. Vilket utbud de hade!
I säkerhetskontrollen fick jag ta av mig skorna, vilket förnedrade alla inblandade.
Nu sitter jag i en bar och käkar svindyr frukost ackompanjerad av orimligt mycket Bruno Mars-musik. Det känns så ovärdigt.
Har jag sagt att jag älskar att flyga?
Håll ut Gulle-Kaj (din nya persona?)! Vi är också på väg till Krakow!
😘