Héviz – Varaždin

English version any day soon, we promise!

Efter mardrömscyklingen från Bratislava dagen innan bestämde vi att inte ställa alarmet, och istället sova tills vi vaknade. Vi hade planerat att använda oss av Héviz-spa-faciliteterna och sitta länge vid den överdådiga frukostbuffén. Således vaknade vi runt niotiden på morgonen, en sovmorgon på sex timmar.

Enligt ursprungsplaneringen skulle vi ta oss till Zagreb denna dag men eftersom vi skulle starta senare visste vi redan nu att det skulle bli svårt. Men varför inte sikta högt?

Joel som är Stockholms-vegetarian (grönsaker, ägg, ost + fisk) visade sig vara ganska missnöjd med frukostbufféns köttiga utbud men tvingade ändå i sig några ägg, och alla tre passade på att låta några slinka ned i svankfickorna. Fredrik och jag (Johan) käkade dock ganska friskt och vid 11 var det dags för utcheckning. Under frukosten hade vi efter en del diskussion kommit fram till att vi nog inte hade tid för något spaande ändå. Surt, men så blir det om man har för långt till målet oavsett hur orealistiskt målet är satt.

Efter inhandlande av flaskvatten och godsaken Balaton Bumm var det dags för avfärd mot Kroatien. För att illustrera vilken idyll vi lämnade cyklade vi lite parallellt med det lokala tåget i Héviz:

Vi körde direkt ut på bilvägen, för att inte trassla in oss i fler bergsvägar. Vi ville lägga många mil bakom oss så fort som möjligt och stannade inte förrän i Pacsa, cirka 22 km från Héviz. Denna gång för espresso. För första gången under resan funkade det inte att betala med bankkort så Joel tog ut 5000 forinter (ca 164 kr) och brände 1050 forinter på kaffe med chokladpinnar. Notera att vi alltså hade 3950 forinter kvar.

Efter Pacsa brände vi vidare längs landvägen i cirka en kilometer innan vi kom in på mindre vägar. Eftersom ungerska ord rimligen slumpgenereras fram i ett statligt lotteri så hette småvägarna och byarna vi passerade exempelvis Magyarszerdahely, Homokkomárom och Hosszúvölgy.

Vi fastnade framför allt för byn Gelse som enligt egenkomponerad sägen är en by köpt av Per Gessle under hans storhetstid. Eftersom byn tyvärr stavades fel fantiserade vi fram att Per blev förbannad och ställde in flytten dit. Ja, typiskt sådana här diskussioner har vi på långcyklingarna. Djupt. När ungerska Beyoncé fick reda på att Per Gelse/Gessle skulle flytta dit (innan han blev förbannad på felstavningen) så köpte hon byn några mil bort (Börzönce). Nu vet ni. Vi kom dock inte på vem som köpt byn Pölöskefö, kanske hen som skrev barndomshitten ”i medelhavski”?

Vi började oavsett ovanstående fakta bli hungriga av allt sägenskapande (och bitvis pga hård cykling) så vi bestämde att vi skulle äta på nästa öppna ställe. Problemet var att vi var på den ungerska landsbygden på en söndag. Det enda som fanns att köpa, sisådär var fjärde mil var espresso på en kaffebar. Inte ens chokladpinnar till. Hungern i Ungern tilltog. Då kom den:

En backe på en kilometer med 15% uppåtlutning. För den som undrar kring hur brant detta är så kan Lejonet & Gripen meddela att detta matematiskt sett är den jävligaste backe vi nånsin mött. I grader är detta c:a 8,53 (arcus tangens (motstående kateter dividerat med närliggande kateter)). I jämförelse med Väggen i Sälen som har 100% lutning och därmed 45 grader så var ju detta ingenting, men vi skulle cykla uppför, inte åka skidor/snowboard nedför.

Men även den längsta och brantaste uppförsbacken har ett slut, och den slitsamma långa kampen uppför löstes in mot en kort snabb väg utför och klättringen var höjdmässigt försvunnen. Härligt!

Fortfarande inget matställe öppet, och nu kom regnet. Paus under tak.

Uppehåll. Fortsatt cykling. En stund efter att vi givit upp hoppet om mat kom den, byn med en öppen restaurang. -Mat? -Nej. Typiskt. Men vad gömmer sig runt hörnet om inte en liten matvarubutik. Skylten på dörren visade “nyílt” och inte “zárva”, ungerska för “stängt” (ett ord vi lärt oss den hårda och hungriga vägen), och hoppet steg. “Nyílt” betydde tydligen öppet, och vi shoppade för glatta livet.

En till bredden fylld varukorg senare undrade vi om våra pengar verkligen skulle räcka. Nervöst inväntade vi domen som löd: 3880 forinter! Hela 70 huf (c:a två svenska kronor) i växel. Snyggt!

Med fyllda magar och tömda forintfickor var vi nu redo att lämna landet. Vi cyklade några kilometer till och sen var vi där:

Gränsen passerades utan dramatik, där vi vinkades fram av en beväpnad vakt som vi, utan framgång, tafatt försökte visa passen för. Kroatien. Landet som innehöll vårt slutmål, Krnica.

Skymningen närmade sig snabbt, och Zagreb visade sig bli ett övermäktigt mål, speciellt eftersom min frambroms slutat fungera strax innan matorgien, vilket förvandlade de snabba utförsåkningarna till stillsamma promenader ner till de tålmodigt väntande medresenärererna som agerade scouter och via whatsup rekommenderade antingen cykling eller promenad. Uteblivet boende och känsla av hopplöshet i Prelog, utbyttes mot hopp om ett slott i Varaždin.

Med boendet bekräftat satte vi högsta fart de återstående två milen för att kunna checka in och fortfarande ha chans på kvällsmat. Incheckningen gick segt, och vårt val att dessutom duscha och byta om verkade bli kostsamt. Den av hotellet rekommenderade pizzerian hade precis (21:30) stängt och hopplösheten smög sig på. Oliver och nötter igen? Lokala ungdomar gav oss dock hoppet åter vid nästa stängda ställe som skulle vara öppet: Domenico. De nämnde även McDonalds i förbifarten och då vi irrat runt en kvart verkade Donken stå för kvällsmaten. Betydligt bättre än nötter och oliver. I ett sista deperat försök joggar då Joel in i en gränd, och återkommer med det glädjande ordet: DOMENICO!

Öppet, med fantastisk mat och underbar öl (Laško). Livet leker! Det blev både pizza och ett par chimichangas. Varför inte äta dubbel middag när det ändå ges tillfälle?

Proppmätta! Matlåda ordnades där en överlevande chimichanga återfanns tillsammans med en hel pizzakant som mest liknade en gigantisk bandmask. Bra svankmat! Nöjda haltade vi 23:00 hemåt till vår hotellsvit. Livet leker.

Och sen somnade vi, med klockan ställd på 04:15, med målet att åka vid 05:00. Trots att vi var i Kroatien var det väldigt långt kvar till Krnica. Och tydligen en del berg emellan oss och medelhavet.