Author: Johan

English version any day soon, we promise!

Efter mardrömscyklingen från Bratislava dagen innan bestämde vi att inte ställa alarmet, och istället sova tills vi vaknade. Vi hade planerat att använda oss av Héviz-spa-faciliteterna och sitta länge vid den överdådiga frukostbuffén. Således vaknade vi runt niotiden på morgonen, en sovmorgon på sex timmar.

Enligt ursprungsplaneringen skulle vi ta oss till Zagreb denna dag men eftersom vi skulle starta senare visste vi redan nu att det skulle bli svårt. Men varför inte sikta högt?

Joel som är Stockholms-vegetarian (grönsaker, ägg, ost + fisk) visade sig vara ganska missnöjd med frukostbufféns köttiga utbud men tvingade ändå i sig några ägg, och alla tre passade på att låta några slinka ned i svankfickorna. Fredrik och jag (Johan) käkade dock ganska friskt och vid 11 var det dags för utcheckning. Under frukosten hade vi efter en del diskussion kommit fram till att vi nog inte hade tid för något spaande ändå. Surt, men så blir det om man har för långt till målet oavsett hur orealistiskt målet är satt.

Efter inhandlande av flaskvatten och godsaken Balaton Bumm var det dags för avfärd mot Kroatien. För att illustrera vilken idyll vi lämnade cyklade vi lite parallellt med det lokala tåget i Héviz:

Vi körde direkt ut på bilvägen, för att inte trassla in oss i fler bergsvägar. Vi ville lägga många mil bakom oss så fort som möjligt och stannade inte förrän i Pacsa, cirka 22 km från Héviz. Denna gång för espresso. För första gången under resan funkade det inte att betala med bankkort så Joel tog ut 5000 forinter (ca 164 kr) och brände 1050 forinter på kaffe med chokladpinnar. Notera att vi alltså hade 3950 forinter kvar.

Efter Pacsa brände vi vidare längs landvägen i cirka en kilometer innan vi kom in på mindre vägar. Eftersom ungerska ord rimligen slumpgenereras fram i ett statligt lotteri så hette småvägarna och byarna vi passerade exempelvis Magyarszerdahely, Homokkomárom och Hosszúvölgy.

Vi fastnade framför allt för byn Gelse som enligt egenkomponerad sägen är en by köpt av Per Gessle under hans storhetstid. Eftersom byn tyvärr stavades fel fantiserade vi fram att Per blev förbannad och ställde in flytten dit. Ja, typiskt sådana här diskussioner har vi på långcyklingarna. Djupt. När ungerska Beyoncé fick reda på att Per Gelse/Gessle skulle flytta dit (innan han blev förbannad på felstavningen) så köpte hon byn några mil bort (Börzönce). Nu vet ni. Vi kom dock inte på vem som köpt byn Pölöskefö, kanske hen som skrev barndomshitten ”i medelhavski”?

Vi började oavsett ovanstående fakta bli hungriga av allt sägenskapande (och bitvis pga hård cykling) så vi bestämde att vi skulle äta på nästa öppna ställe. Problemet var att vi var på den ungerska landsbygden på en söndag. Det enda som fanns att köpa, sisådär var fjärde mil var espresso på en kaffebar. Inte ens chokladpinnar till. Hungern i Ungern tilltog. Då kom den:

En backe på en kilometer med 15% uppåtlutning. För den som undrar kring hur brant detta är så kan Lejonet & Gripen meddela att detta matematiskt sett är den jävligaste backe vi nånsin mött. I grader är detta c:a 8,53 (arcus tangens (motstående kateter dividerat med närliggande kateter)). I jämförelse med Väggen i Sälen som har 100% lutning och därmed 45 grader så var ju detta ingenting, men vi skulle cykla uppför, inte åka skidor/snowboard nedför.

Men även den längsta och brantaste uppförsbacken har ett slut, och den slitsamma långa kampen uppför löstes in mot en kort snabb väg utför och klättringen var höjdmässigt försvunnen. Härligt!

Fortfarande inget matställe öppet, och nu kom regnet. Paus under tak.

Uppehåll. Fortsatt cykling. En stund efter att vi givit upp hoppet om mat kom den, byn med en öppen restaurang. -Mat? -Nej. Typiskt. Men vad gömmer sig runt hörnet om inte en liten matvarubutik. Skylten på dörren visade “nyílt” och inte “zárva”, ungerska för “stängt” (ett ord vi lärt oss den hårda och hungriga vägen), och hoppet steg. “Nyílt” betydde tydligen öppet, och vi shoppade för glatta livet.

En till bredden fylld varukorg senare undrade vi om våra pengar verkligen skulle räcka. Nervöst inväntade vi domen som löd: 3880 forinter! Hela 70 huf (c:a två svenska kronor) i växel. Snyggt!

Med fyllda magar och tömda forintfickor var vi nu redo att lämna landet. Vi cyklade några kilometer till och sen var vi där:

Gränsen passerades utan dramatik, där vi vinkades fram av en beväpnad vakt som vi, utan framgång, tafatt försökte visa passen för. Kroatien. Landet som innehöll vårt slutmål, Krnica.

Skymningen närmade sig snabbt, och Zagreb visade sig bli ett övermäktigt mål, speciellt eftersom min frambroms slutat fungera strax innan matorgien, vilket förvandlade de snabba utförsåkningarna till stillsamma promenader ner till de tålmodigt väntande medresenärererna som agerade scouter och via whatsup rekommenderade antingen cykling eller promenad. Uteblivet boende och känsla av hopplöshet i Prelog, utbyttes mot hopp om ett slott i Varaždin.

Med boendet bekräftat satte vi högsta fart de återstående två milen för att kunna checka in och fortfarande ha chans på kvällsmat. Incheckningen gick segt, och vårt val att dessutom duscha och byta om verkade bli kostsamt. Den av hotellet rekommenderade pizzerian hade precis (21:30) stängt och hopplösheten smög sig på. Oliver och nötter igen? Lokala ungdomar gav oss dock hoppet åter vid nästa stängda ställe som skulle vara öppet: Domenico. De nämnde även McDonalds i förbifarten och då vi irrat runt en kvart verkade Donken stå för kvällsmaten. Betydligt bättre än nötter och oliver. I ett sista deperat försök joggar då Joel in i en gränd, och återkommer med det glädjande ordet: DOMENICO!

Öppet, med fantastisk mat och underbar öl (Laško). Livet leker! Det blev både pizza och ett par chimichangas. Varför inte äta dubbel middag när det ändå ges tillfälle?

Proppmätta! Matlåda ordnades där en överlevande chimichanga återfanns tillsammans med en hel pizzakant som mest liknade en gigantisk bandmask. Bra svankmat! Nöjda haltade vi 23:00 hemåt till vår hotellsvit. Livet leker.

Och sen somnade vi, med klockan ställd på 04:15, med målet att åka vid 05:00. Trots att vi var i Kroatien var det väldigt långt kvar till Krnica. Och tydligen en del berg emellan oss och medelhavet.

Swedish first, scroll down for English

Vår första cykeldag var planerad att börja kl 06 på morgonen, men eftersom det bara var i effektivitet-Johans (en av mina personas) hjärna så slutade det med att vi lämnade Krakow klockan 10:10. Vi hade i detta också tid att besöka en cykelverkstad där Kaj & jag fick våra cyklar fixade. Kaj “köpte” också en ny slang till sin cykel genom att lova att skicka 18 zloty till den superhjälpsamma reparatören via post vid hemkomst. Om du har en trasig cykel i Krakow, besök Vario Bike. Ta med kontanter. 

• 

• 

Sedan fortsatte vi på vägen, vilken var ett riktigt fint gammalt järnvägsspår som hade omvandlats till en cykelbana. Detta var som ett paradis tills vi insåg att vi cyklade på banan som ledde till Auchwitz och att många människor tidigare hade gjort sin sista resa på exakt den här vägen.

• 

• 

Runt klockan två anlände vi till Oswiecin / Auschwitz för att äta lunch. Det var på tiden. Staden är inte så stor men vi var tvungna att gå det sista distansen på grund av tegelvägar.

Vi var riktigt trötta som ni kan se nedan men vi fick också mycket mat efter att ha väntat i 30 minuter (eftersom servitrisen uttalade 30 som 13 när hon frågade om vi kunde vänta lite).

Efter lunch gick vi förbi Auschwitz I och stannade i 5 minuter utanför Birkenau – Auschwitz II, koncentrationslägren där 1,1 miljoner människor dödades. Vi bestämde oss för att det skulle kännas skitigare att gå in för ett snabbt besök (det enda vi hade tid till) än att cykla vidare och beslutade oss att istället åka vidare.

Någonstans utanför Birkenau kollapsade vårt navigationssystem och vi var plötsligt på en grusväg, och efter några minuter fick Kaj punka. Vi blev mer och mer trötta och några av oss började tvivla på att vi skulle klara det.

Men plötsligt nådde vi den tjeckiska gränsen och fick lite hopp tillbaka:

Men det var fortfarande cirka 30 km till Ostrava och natten föll. Plötsligt föll Fredrik och skrek “stopp! Jag föll precis ” varpå Ilia svarade“ bra jag måste ta ett foto ”. Tänk alltid på bloggen först!

Eftersom vår navigering inte fungerade var vi tvungna att lita på en man som heter Martin som hjälpte oss med några genvägar, som var bra men också fick oss att gå nedförsbacke på gräset under vissa stunder.

T Till slut kom vi till hotellet. Klockan var 22:00 och alla restauranger i Ostrava hade stängt. Vi hade cyklat i 12 timmar och hade cyklat 16,93 km. Och allt vi fick äta var jordnötter och oliver från minibaren. Nästan jämnt fördelade oliver. Tragiskt!

Tragiskt.

English here

Our first day of biking was planned to start at 06 in the morning, but because that was only in Efficiency-Johans mind we ended up leaving Krakow at 10:10. We also had time to visit a bike repair shop where Kaj & I had our bikes fixed. Kaj also “bought” a new tube to his bike by promising to send 18 zloty to the super helpful repairman via mail when he gets home. If you have broken bike in Krakow, please visit Vario Bike. Bring cash.

• 

• 

Then we go on on the road. Which was a really nice old railroad track that had been converted to a bike lane. This was like paradise until we realised that we were biking on the track that led to Auchwitz and that many people before had been on final journey on that exact route.

• 

• 

Around 2 o’clock we arrived in Oswiecin/Auchwitz to have lunch. It was about time. The city is not that big but we had to walk that last distance due to brick roads.

We were really tired as you can see below but also we got a lot of food after waiting for 30 more minutes (because the waiting staff pronounced 30 like 13 when they asked if we could wait a bit)

After lunch we passed by Auchwitz I and stopped for 5 minutes outside of Birkenau – Auchwitz II, the concentration camps where 1.1 million people was killed. We decided that it would feel crappier going in for a quick visit (the only thing we had time for) than biking along and decided to leave.

Somewhere outside Birkenau our navigational system collapsed and we where suddenly on a gravel road, and after a few minutes Kaj got a flat tire.

We were getting more and more tired and some of us started to doubt that we would make it. But suddenly we reached the Czech border and got some hope back:

But it was still about 30 km til Ostrava and night was falling. Also Fredrik was falling and shouted “stop! I just fell” and Ilia responded “great I have to take a photo”. Always think of the blog first.

Since our navigation was not working we had to trust a man called Martin who helped us with some shortcuts, that were great but also made us walk downhill on grass at some moments.

Finally we arrived at hotel. It was 22:00 and all restaurants in Ostrava had closed. We had been biking for 12 hours and had biked 16,93 km. And all we got to eat was peanuts and olives from the minibar.

Tragic.

English further down

Ok, vi har just tagit oss igenom något av en pärs och firar nu med öl. Detta hände:

Vi var framme i god tid på Skavsta och Fredrik gick fram till Airport Information för att be om lite bred tejp att sätta ihop våra drottningliga plastväskor med. Då fick han svaret att ”de där kommer inte att funka ni måste ha riktiga cykelväskor eller pappkartonger”. Lite kris uppstod men Joel kopplade på sin persona ”Landsfader-Joel” och beslutade åt oss att vänta 40 minuter till bagageincheckningen skulle öppna med orden ”det här ordnar sig, det har det alltid gjort”.

Parallellt med dessa lugnande ord utförde Joel (i personan ”Curling-Joel”) ett antal manövrar ”i det tysta”. Han ringde kollegan Frida som har sommarstuga nära Skavsta och kollade om hon ”i värsta fall” kunde åka med bilen till en cykelaffären i Nyköping och hämta tre cykelkartonger. Vidare gick han till Pressbyrån och köpte 6 st stora plastpåsar att knyta runt varje cykelpedal.

Sist men inte minst gick Curling-Joel fram till Airport Information och började lugnt berätta om Drottningens av Storbritannien cykelväska/-påse med orden: ”vi förstår vad ni säger men jag vill bara upplysa om att detta är specialbeställda cykelväskor med Drottning Elizabeth II:s av Storbritannien sigill. De må se ut som plastpåsar men de är extremt slitstarka.”

Det Joel hade glömt var dock att Ryan Air är ett irländskt flygbolag och därmed struntar rätt så hårt i huruvida Storbritanniens drottning av utfärdat ett plastväskedekret eller icke. Kanske blandade Joel ihop flygbolaget med det något mindre brittiska flygbolaget Brian Air? Han fick i alla fall ännu ett ”Nej det här kommer inte gå”.

Men på något sätt mjuknade ändå hjärtana på flygplatspersonalen av våra uppgivna/snälla utseenden (om än att vi bara gått in i för tillfället lämpliga personas) och sökte strax upp oss och sa: ”jag ringde huvudkontoret och överdrev rejält att era plastpåsar var av specialsuperplast så nu har jag fixat så ni får åka med.”

Och tillslut kom vi igenom både inchecking och säkerhetskontroll.

Nu lyfter planet!

English version here:

Okay, we just got through something of a tough situation and are now celebrating with beer. This happened:

We arrived in good time at Skavsta and Fredrik went to Airport Information to ask for a bit wide sticky tape for our royal plastic bags. He got the answer that “those will not work you must have real bike bags or cardboard boxes”. A little crisis arose, but Joel connected to his persona “father of the nation-Joel” and decided on behalf of us all to wait 40 minutes for the luggage check-in to open with the words “this is going to sort itself out, it always does”.

In parallel with these soothing words, Joel (in the persona “Curling-Joel”) performed a number of maneuvers “silently”. First he called his colleague Frida who has a summer cottage near Skavsta and checked if she “in the worst case” could take the car to a bicycle shop in Nyköping and pick up three bicycle cardboard boxes. Furthermore, he went to the convenience store Pressbyrån and bought 6 large plastic bags to tie around each bicycle pedal.

Last but not least, Curling-Joel went to Airport Information and began to quietly tell them the story of about the royal bike bags using the words: “We understand what you say but I just want to state that this is specially ordered bicycle bags with Queen Elizabeth II’s royal seal. They may look like plastic bags but they are extremely durable. “

What Joel had missed, however, was that Ryan Air is an Irish airline and thus ignores  the if the Queen of the UK has issued a warranty for a plastic bag or not. Maybe Joel mixed up the airline with the British airline Brian Air? Anyway he got another “No this will not work”.

But somehow the hearts of the airport staff still softened watching our sad / kind faces (albeit we might have just entered the appropriate personas at the exact precise moment) and approached us and said: “I called the head office and exaggerated to the point that your plastic bags were of special superplastic so now I have fixed so you can get on the plane”

And finally we got through both check-in and security control.

Now the plane is lifting!