Author: Joel

English will happen, any time soon

Klockan ringde 04:15 men snoozades till 04:30. Odören i badrummet, ockuperat över natten av våra insvettade kläder, fungerade som luktsalt när vi öppnade dörren och fick fart på oss. De extremt trevliga och bjussiga receptionisterna på lyxiga Arbia Dorka Heritage Palace hade förberett frukostpåsar åt oss så 04:49 var Johan klar att åka. Fredrik och jag var lite segare och därför lämnade vi Varaždin (för den här gången ska sägas, känns värt ett till besök faktiskt) klockan 05:27.

Planen var att köra stora bilvägar innan trafiken tilltog men redan efter en kilometer stod det klart att Kroatien hade vaknat och var på väg till jobbet. Särskilt lastbilarna.

Förhoppningen var att nå Zagreb runt runt lunchtid och således hämta in allt utom en förmiddag mot originalschemat. Men när vi såg att stora bilvägen var omöjlig att använda pga tung trafik, så grusades planerna och dagen fick gå som den skulle gå. Från början skulle vi bo denna natt i Rijeka vid medelhavets strand men jag hörde av mig och avbokade boendet, och vi bestämde oss för att cykla så långt vi orkade.

När man inte kan cykla på moderna bilvägar så får man ta gamla landsvägar. I den här regionen i Kroatien betyder det att man behöver cykla upp- och nedför bergen. Exakt vad vi inte behövde just vid denna grad av utmattning, men vi hade egentligen inget realistiskt alternativ. Det vill säga om vi inte ville sluta som det hundratal överkörda hermeliner (serveras ihop med en hönkplatta nära dig), ormar, rävar, vesslor, grävlingar och kemikazemöss vi redan bekantat oss med under resan. Vi valde bergen.

Efter några kilometer uppåt kom vi äntligen till det som verkade vara en längre sträcka av nedförsbackar. Då kom Johan ihåg att hans bromsar gått sönder dagen innan. Det blev alltså att gå nedför alla hårt intjänade höjdmeter. Under här läget måste jag erkänna att jag började tvivla på att vi skulle ta oss ända fram, innan flyget till Sverige gick på onsdagmorgonen (detta var måndag strax innan lunch).

Men allting har sin ände, och efter att promenerandet ned för de dimhöljda kullarna äntligen var över efter några timmar, blev det landsvägskörning in mot Zagreb. Då fick Fredrik punktering utan att Johan och jag märkte det, och efter att ha konstaterat att han inte längre var med oss fick vi vända och cykla tillbaka nån kilometer.

Vi bestämde oss för att ta sikte på en cykelreparatör vi hittade på Google Maps och närmade oss Zagrebs förorter. Hade vi haft mer tid på oss hade vi stannat för en fika på detta etablissemang:

Någon gång runt 16.00 kom vi fram till cykelaffären BICIKLI och möttes av den bryske ägaren Robert Rajtić som började med att skälla ut Johan för att han gick in i affären med sin skitiga cykel. Efter några sekunders tumult visade denna bryskhet sig vara en lokal form av humor som gick att leva med. Vi bestämde oss för att ta erbjudandet att tvätta alla tre cyklarna och få dem servade för fortsatt framdrift. Eftersom det var ganska billigt köpte jag också nya cykelhandskar och ny cykeltröja som fick ersätta de trasiga, illaluktande jag hade haft fram tills dess (och som fick sin sista vila i närmaste soptunna).

Medan cyklarna tvättades och lagades så satte vi oss på en närliggande restaurang för att käka sen lunch.

Johan fick i alla fall nya bromsar, och oavsett hur resten av servicen gick så var vi runt 17:30-tiden redo att lämna Zagreb. Egentligen en stad jag drömt om att se mer av (får bli en annan gång) men som nu blev ett minne av en pommes frites-korg på en förortskrog. Och att jag fick testa denna lånecykel:

Vägen ut från Zagreb fick bli på en gammal nedlagd banvall, denna gång utan asfalt, vi var trots att vi var en hel arbetsdag sena, i alla fall glada.

Vi bestämde oss för att cykla så långt som möjligt innan mörkrets ankomst, men samtidigt inte bege oss upp i några fler berg denna dag. Hellre sova tidigt och börja tidigt.

Efter cirka 6 mil kom vi fram till Karlovac och hade egentligen energi att cykla vidare i några mil till. Men tre saker avgjorde att vi stannade för natten:

• Karlovac heter Karlstadt på tyska och är ungefär lika stort som svenska Karlstad till invånarantal.
• Det fanns ett hotell med öppen restaurang som hette Florian & Godler, som hade prisvärda rum.
• På husväggen där vi stod och diskuterade hade någon sprayat ”Punk’s not Dad” (sic) och eftersom det var det sannaste budskap vi hört på länge var saken avgjord.

Tvårättersmiddag och direkt i säng. Vi ställde klockan på 02:50 inför den sista etappen som skulle komma att bli lång, över bergen, ned till havet och sen upp och ned, upp och ned, upp och ned.

Will also come in an English version (as soon as we reach our destination)

Det går lite sådär med bloggandet för Lag Syd hittills, det är vi medvetna om. Anledningarna till det får ni läsa om nedan och i kommande inlägg (när vi har tid att färdigställa dem) för när vi skulle lämna Slovakien så kom den: misären. Det är svårt att hinna blogga när ingenting går som planerat. Nu kör vi:

Jag vaknade 05:45 på lördagsmorgonen av att Johan ryckte mig i båda fötterna och sa ”klockan har alldeles för mycket tid” och så försvann han in på toaletten. Vi hade ställt våra klockor på 04:45 men stängt av dem.

Fredrik öppnade ögonen och sa: men då kör vi då!

Vi klämde i oss de yoghurtar som Jonas inhandlat åt oss dagen innan och packade ihop våra grejor. Jag beslutade att kasta bort den gråa överdragströja jag haft med mig som lösning på eventuell kyla/regn eftersom det hittills varit så varmt. Allt som tar onödig plats ska bort och dessutom hade den över åren blivit för tajt över magen.

06:15 rullade vi ut ur Bratislava. Snabbt jobbat ändå, trots att klockan hade för mycket tid 🙂

Något skeptiska mot hur Strava hade lett oss på mountainbike-vägar under fredagen hade vi bestämt oss för att använda Google Maps med ”bilvägar utan motorvägar”-inställningen påslagen. Dels finns inte cykel-valet i Google Maps i Centraleuropa, och dels är det ju inte så mycket trafik en lördag innan 09.

Vi hade hittat några anledningar att starta tidigt:

• solen har legat på hårt under lunchtid, då är det skönt att kunna pausa lite längre
• vi verkar ha lagt ribban för högt för vilka vi är, det är egentligen för långa sträckor på den här resan för att vi ska klara av det om en enda sak går fel
• vi hade kortat vår fredagsdistans, och behövde hämta in den sträckan
• vi hade bokat in oss på ett fint Spa-hotell på kurorten Héviz vid Balatonsjön på lördagkvällen
• vi hade lite drygt 20 mil framför oss

Allt började bra med medvind ut på tomma nyasfalterade vägar sydväst om Bratislava.

Vi trampande på rätt fint och efter lite drygt en timme var vi 4 mil in på vår långa resa och det var dags för en andra frukost. Vi stannade till vid ett stormarknad som till vår förvåning var öppen 07:30. Vi handlade goda mackor och sallad. Fredrik som skötte jobbet i kassan sa förvånat att ”vad konstigt att de pratar tyska här” och jag svarade: ”det kanske går nån sorts gräns söder om Bratislava där befolkningen är tysktalande”.

Vi fortsatte oförtrutet i bra tempo och hann med att fika en gång till innan det var dags för lunch i en by innan gränsen till Ungern. Även pratade den trevlige servitören tyska och vi fick god grillad fisk och kött.

Snart var vi framme vid gränsen. Där stod det: ”du lämnar nu Österrike”, vilket också svarar på ovanstående bryderier. Vi som varit så imponerade av vägkvaliteten i södra Slovakien fick istället rikta vårt beröm mot Österrikes trafikmyndighet.

Gränskontrollangen ville inte se våra pass och strax var vi i Ungern, men först den obligatoriska triumfbilden. Jag försökte hoppa på bilden och fick kommentarer om att jag verkar sympatisera med det ungerska extremhögerstyret (så är verkligen inte fallet):

Vi fick börja på en ganska härlig cykelväg som snart gick över i vanlig landsväg utan vägren (inte lika trevlig) där sidan av vägen ofta hade smält och korvat upp sig asfaltsblaffor. För oss som kör på smala däck var det obehagligt, så vi bestämde oss för att ta en längre men säkrare väg.

Det var oerhört varmt, men tomt på de ungerska landsvägarna. Tyvärr var det också väldigt backigt. Vi som hade långt att åka hade behövt en platt resa denna dag men vi fick inte det vi behövde.

Runt 19:30 var vi framme i Szombathely, en stad med ett charmigt centrum, där vi åt dubbel middag (två rätter var, för att orka hela vägen). Det skulle visa sig vara ett bra val. Så snart vi betalat och cyklat vidare söderut från stan kom regnet.

Jag som osmart nog kastat bort min långärmade tröja samma morgon fick låna en grå ulltröja av Johan (tack!). Som tur vad hittade vi en cykelväg som sträckte sig i fyra mil i vår väg så vi bet ihop och hamrade på.

Men sen var det slut på turen. Ungefär i byn Kám slutade cykelvägen och ersattes av… motorväg. Och regnet ökade alltjämt i intensitet. Och mörkret föll snabbt. Vi enades om att säkerhet är viktigare än sömn och valde att ta den långa och höjdmeter-hisnande vägen över bergen.

Efter att ha cyklat uppåt några hundra höjdmeter på övergivna landsvägar kom åskan:

Det var visserligen vackert men vi var inte superkaxiga när blixt och åskmuller kom tätt tätt, och bäckmörkret gjorde att blixtarna sken upp vägen (vilket iofs var tacksamt men kort). Alla tre var dyblöta men jag som med minimalistisk högfärdsattityd lämnat allt regnanpassat hemma var genomblöt som en disktrasa i en ocean. Tur att Johan lånat ut sin ulltröja till mig, för med cyklingen följer i alla fall att man blir varm.

Det som börjat som en dröm om att åka till Ungersk kurort för att prova på den lokala specialiteten lerinpackning (obs inget att göra med Lars Lerin) blev relativt inpackade i lera på ett annat sätt, av att färdas i spöregn på leriga landsortsvägar uppe i bergen.

Både Fredriks och mina fingertoppar svällde upp så mycket av vätan att våra fingeravtryck (som använda för att låsa upp iPhonen) slutade att fungera. Vid ett tillfälligt regnskydd under ett träd (när det var paus i åskandes i 5 min) lyckades jag få igång Google Maps som fick leda oss igenom natten. Tyvärr visade det dig, när vi väl kom fram dit Google Maps visat oss, att jag tryckt in fel plats i all panik.

Ytterligare nattkörning alltså. Och nu slutade Johans framlampa att funka, och batterierna i min navigeringstelefon var nere på 5%.

I en sista kraftansträngning körde vi på och nådde tillslut vårt dyra spa-hotell där vi möttes av er sur nattportier som konstaterade att restaurangen var stängd och att vi kunde skylla oss själva som inte kommit tidigare (men cykla 24 mil i bäckmörkret i regnet själv då gubbjävel!).

Först ville inte nattportiern låta oss ha cyklarna inomhus men då sa Fredrik: “I called here months ago and this would be arranged for us. Don’t you work here?”

Gubbjäveln: Yes

Fredrik: Then I suggest you fix it.

Boom! Det träffade rätt och vi fick nyckeln till specialgaraget som var fyllt av flådiga sportbilar från de andra gästerna. Vi ställde dit våra leriga cyklar och packade med oss alla väskor.

Vi gick upp till rummet, duschade och hängde allt på tork (hårtorken i skorna).

Att vi överhuvudtaget åkte just den här vägen handlade om att vi alla tre ville se (och kanske bada i) Balaton-sjön:

Vi hoppades att dagen efter skulle bli bättre, ställde in våra planer på att hinna ända till Zagreb under morgondagen enligt plan (utan hitta något på vägen), och somnade alla tre innan huvudena nått kuddarna.

Överväldigade av torsdagens etapp från Ostrava i kombination med att Jonas dök upp i Brno (med efterföljande barhäng) tog vi i Lag Syd (Fredrik, Johan och jag) ett beslut: Vi skulle korta fredagens planerade distans Brno-Bratislava-Györ till att köra tillsammans med Lag Nord och ta det lite lugnt tillsammans med hela gänget i Bratislava när vi kom fram. Effekten av det skulle då vara att lördagsdistansen blev längre (spolier alert: det blev den verkligen, men mer om det i kommande inlägg).

Vi smög ut ur vår Brno-lägenhet runt 07:30 med intentionen att snabbt käka frukost och sen dra iväg från stan. Jonas låg kvar och sussade eftersom han gått från cyklist till serviceman och skulle ta tåget till Bratislava och där förbereda vår ankomst men incheckning och inköp av frukost till Lag Syd som hade en lång färd dagen efter.

Komma iväg snabbt gick inte riktigt. Caféerna vi googlade fram var stängda en efter en:

Till slut kom vi till ett McDonalds som hade öppet och serverade frukost. Världens långsammaste McDonalds. Att få sin mat tog 25 minuter och när den kom var det fel mat. Det hade gått snabbare om vi hade fått laga den själva. På McDonalds. Men hur hade det sett ut? (Svar: kul.)

När vi ätit upp visade det sig att jag hade fått min tredje punktering denna resa. Närmare undersökning visade att anledningen var den häftklammer som satt i däcket. (Svår att hitta i bäckmörkret natten innan.) Nu var vi tvungna att köpa fler reservslangar och hittade en bra cykelbutik (Mojekolo BRNO). Där kom Johan på att han skulle få sin cykel lagad (10 min) och när den var klar så kom Ilia på att hans cykel också behövde service (15 min). Redo att åka? Nä, vi måste köpa vatten! Till affären. Efter ytterligare vänt kom vi iväg från Bratislava 10:10 istället för 08:00 som planerat. Typiskt oss, skulle jag ändå säga 🙂

Vi började fint med en cykelfärd längs Svratka och bytte sida då och då. I Tjeckien verkar Rollerblades (på andra språk än ”svenska” känt som Inlines) vara det hetaste och efter en kvarts cykling krockade Ilia med en rullskridsko-dam. Efter en utskällning på Tjeckoslovakiska (helt felaktig, damen åkte rullskridskor på cykelbanan) och konstaterande att ingen var död eller skadad så kunde vi cykla vidare.

Efter ett tag tog cykelvägen längs kanalen slut och vi hamnade på vägar mer passande för mountainbikes. Det är tungt att köra helt ofjädrat på sådant underlag med detta var vägen Strava visade oss. På nåt sätt tog vi oss igenom ett naturreservat i väldigt låg hastighet och kom ut på de helt otrafikerade bilvägarna igen.

Vi stektes ganska hård under den varma solen (34 grader i skuggan) och svängde av vägen för lunch/siesta. Ingen på restaurangen kunde engelska, ryska, svenska eller nåt av de andraspråk vi har pluggat. Så vi tog till tekniken för att förstå vad det stod på menyn. Googles app har en funktion som översätter text direkt i kameran. Så här tydlig blev menyn i ett antal olika versioner:

Efter lunch (vi åt friterad ost igen) satt vi kvar till klockan 15 och väntade ut värmen. Sen tillbaka i sadeln. Vi konstaterade att vi hade tagit oss 1,6 mil på tre timmar och att det skulle bli mörkerkörning igen.

Vi hamrade på och undrade efter ett tag var vi var. Det visade sig att vi var i Österrike, som vi på något sätt åkt in i. Vi stannade vid en stor sten i Dürnkirk (som jag tänkte berätta mer om en annan gång).

Strax efter detta hittade vi dock en väg över en kanal (medelst färja som var ungefär lika bred som kanalen) och vips var vi i Slovakien!

Nu var det bara cirka 4-5 timmars cykling kvar och vi lade oss i rulle längs den slovakiska landsbygdens småvägar. Solen går ju ned tidigare här än i Sverige/St Petersburg men vi nådde ändå Bratislavas kommungräns när det ändå var ljust:

Väl framme i Bratislava vid 22:30-tiden mötte Jonas upp och vi åt och drack gott. Vi tog också farväl för det var här resan var slut för det gemensamma gänget. Lag Syd skulle vidare mot Ungern tidigt på morgonen och Lag Nord tog ett annat beslut. Cyklandet var slut här, det skulle bli tåg till Wien och elscooter på plats.

Innan läggdags beslutade dock ”St Eriksplan-St Petersburggänget 2009” (Johan, Joel och Jonas) sig för att försöka suga musten och märgen ur Bratislava. Det gick sådär. Vi försökte få sjunga Heal the World på ett Karaoke-ställe men kön var för lång. Det blev två öl på en uteservering och sen lade vi oss och sov runt 03:15. Johan och jag skulle ju upp strax.

Swedish first, English below

Det är så varmt idag att vi ännu inte har fått energi att rapportera om gårdagens resa mellan Ostrava och Brno. Vi kommer att komma ikapp bloggmässigt ikväll, men innan detta måste vi dela några “nyheter” om Tjeckiens statsvapen.

Tjeckiens statsvapen (tjeckiska: Státní znak České republiky) visar de tre historiska regionerna – de tjeckiska länderna – som utgör nationen. Den nuvarande vapenskölden, som antogs 1992, designades av den tjeckiska heraldisten Jiří Louda.

Den kommande vapenskölden, som kommer att antas snart, ideades av Lejonet & Gripen och realiserades av den svenske heraldisten Erik Fanki.

English below

It is so hot today that we haven’t got the energy just yet to report about yesterdays journey between Ostrava and Brno. We will catch up blogwise tonight. But before that we need to share some “news” about the Coat of arms of the Czech Republic.

The coat of arms of the Czech Republic (Czech: Státní znak České republiky) displays the three historical regions—the Czech lands—which make up the nation. The current coat of arms, which was adopted in 1992, was designed by Czech heraldist Jiří Louda.

The coming coat of arms, however, which will be adopted soon, was designed by Lejonet & Gripen and put to life by Swedish heraldist Erik Fanki.

När vi kom in i lägenheten i Brno så var Jonas där, som en överraskning. Det blev ett mindre party. Mer info sen.

English:

When we got to our Brno apartment Jonas surpriser us with his prescence. A minor party happened. More info later.

Swedish first, English below

Att cykla långt innebär ofta att det är smart att starta väldigt tidigt, runt 05-06 på morgonen. Mindre trafik och man kommer fram tidigare. En nackdel med att vara morgonpigg är att det ofta inte finns matställen öppna när det behövs, säg runt 08-09 (de flesta öppnar 11 på lördagar och söndagar). Dessutom kan man i södra Europa råka ut för fadäser som att allt är stängt på söndagar OCH måndagar.

Allt detta har fått Cykelsällskapet att uppfinna: svankägget!

Så här tillreds ett riktigt bra svankägg:

1. koka ägget så att det är på gränsen mellan mellankokt och hårdkokt.

2. Placera ägget sedan i svankfickan på cykeltröjan, där det kan värmas till perfektion under de närmaste 2-3 timmarna.

3. Ät ägget snabbt och cykla sedan vidare.

And here’s the juice on eggs in English

Cycling long distances often means that it is smart to start very early, around 05-06 in the morning. It always means less traffic and you arrive earlier. One disadvantage of being a early riser is that there are seldomly eating places open when needed, say around 08-09 (most placera open 11 on Saturdays and Sundays). In addition, in Southern Europe you can suffer from discovering that everything is closed on Sundays and Mondays. All of this has made the us invent: the Svank Egg (in Swedish the Lower Back is called Svanken)! Here’s how to prepare a really good Svank Egg:

1. Boil the egg so that it is on the border between medium-boiled and hard-boiled.

2. Then place the egg in the Lower back pocket on the cycling jersey, where it can be heated to perfection in the next 2-3 hours.

3. Eat the egg quickly and then cycle on.

Swedish first, English on scroll

Kraków (i tyskspråkig liksom i äldre svenskspråkig litteratur vanligen benämnd Krakau) är en stad i Lillpolens (!) vojvodskap (!!) i regionen Galizien (!!!) i södra Polen. Vojvod är en gammal slavisk titel för en lokal härskare eller guvernör. Galizien, ej att förväxla med spanska Galicien, exempelvis genom att istället kalla den polska regionen för Rödrutenien, är en historisk region i centrala Europa som var ett österrikiskt kronland (Galizien och Lodomerien) 1772–1918. Galizien är sedan 1945 delat mellan Ukraina och Polen. I alla fall… tillbaka till Lillpolen. Lillpolen är tydligen större än Storpolen:

Gissningsvis har detta skett för att Stor & Liten fick sina namn innan Google Maps fanns så att det var lätt för vem som helst att se vem som var störst. Det pinsamma faktumet har på senare år ”sopats under mattan” genom att kalla landet som innehåller de båda felaktigt namngivna regionerna (och en massa annan landmassa) för Polen. Ja, det är sant: Polen är betydligt alltså större än Lillpolen och Storpolen kombinerat (!!!!). Nog om det nu.

Krakow är en ganska stor stad, med en väldigt central flygplats namngiven efter tidernas mest poppis påve. Igår efter landning cyklade vi in till vår lägenhet i centrala Krakow på sisådär en halvtimme:

Relive ‘Jana Pawła II – Kraków’

Kraków var Polens huvudstad från medeltiden till 1596, då Sigismund (känd från mellanstadielektionerna som Sveriges kung mellan 1592–1599 medan han [även om inte exakt samma år] även var kung av Polen och Storfurste av Litauen) flyttade huvudstaden till Warszawa.

Vår upplevelse av Krakow? Vi hann gå på en promenad och äta pierogi (nåt som man i Sverige nog skulle kalla dumplings eller tortellini). Det var gott och stan verkar mysig, men nu är klockan 07:30 på tisdagen och vi ska till en cykelreparatör innan vi drar mot tjeckiska gränsen och dagens mål: Ostrava.

Här är ett foto på Krakows stadsvapen:

And English as follows:

Kraków is a city in the Lesser Poland region (!) in the region of Galizia (!!!) in southern Poland. Galizia, not to be confused with Spanish Galicia, is a historical region in central Europe that was an Austrian region (Galicia and Lodomeria) 1772–1918. Galicia has been divided between Ukraine and Poland since 1945. Anyway … back to Lesser Poland which apparently is larger than another region called Greater Poland. It is unclear which region is the greatest and in which way Lesser Poland is less Poland than the rest of Poland but one thing is clear. Lesser Poland is larger than Greater Poland (which might still be much greater).

Krakow is a fairly large city, with a very central airport named after the most loves pope of all time. Yesterday after landing, we cycled into our apartment in central Krakow in half an hour:

Relive ‘Jana Pawła II – Kraków’

Kraków was the capital of Poland from the Middle Ages to 1596, when Sigismund (known to some also as King of Sweden between 1592–1599 while he [even if not exactly the same years] was also king of Poland and some random title of Lithuania) moved the capital to Warsaw.

Our experience of Krakow? We went for a walk and ate pierogi. It was good and the town seems cozy, but now it is at 07:30 on Tuesday morning and we are going to a bicycle repairman before we head towards the Czech border and today’s goal: Ostrava.

Here’s a realistic photo of Krakow’s city coat of arms:

Swedish first, English below

Dagen för avfärd är kommen och Lag Syd har cyklat till Cityterminalen för att åka flygbuss. Johan har inhandlat de obligatoriska Drottningens av Storbritannien plastpåsar och vi packar in cyklarna i dem:

Det krävdes en del trixande för att komma först i kön och när Johan och jag (Joel) gick för att köpa kaffe blev Fredrik utskälld av logistikpersonalen och skickade detta i den interna chattkanalen:

Tillbaka med kaffet var kön extremt lång och Fredrik stod med tre (kungligt) inplastade cyklar längst bak. Vi behövde ju verkligen komma med den här bussen. Då hände det oväntade: Johan kopplade på sin persona ”Buffel-Johan” och bar fram cyklarna längst fram och sa: ”vi har stått här en timme, vi ska med.” Och eftersom svensken i allmänhet inte önskar konflikt så gick det vägen.

Snart på Skavsta!

Första lilla sträckan hemifrån Joel till Cityterminalen:

Relive ‘Luma – Cityterminalen (för flygbuss till Skavsta)’

English below

The day of departure is here and Team South has gathered at Stockholm City terminal to go by airbus to Stockholm Skavsta. Johan has purchased the mandatory Royal plastic bike bags and we have packed the bikes in them:

It took some trixing to get first in line, and when Johan and I (Joel) went to buy coffee, Fredrik was yelled at by the logistics staff and sent this in the internal chat channel:

Back at the line with coffee, Fredrik was standing with three (royally) wrapped bicycles at the back. We really needed to catch this bus. Then the unexpected happened: Johan turned on his persona “Buffalo-Johan” and carried the bikes to the front and said: “We have been here for an hour, we are going to mount the bus now.” And since Swedish people generally does not like conflicts, it worked.

Soon at Skavsta!

The first short ride from Joel’s home to central Stockholm:

Relive ‘Luma – Cityterminalen (för flygbuss till Skavsta)’

Swedish first, English is below

Ja, det är jag igen – packningsbuddisten! Eftersom jag redan för två år sedan skrev ett ganska utförligt inlägg om skälen till varför jag föredrar så lite packning som möjligt (snabbversion: fysiskt lättare + psykiskt lättare) så ska detta inlägg bli kortare (men innehåller också en del repetition för alla utom nytillkomna läsare).

Jag har i korthet köpt en mycket mindre väska denna gång. Den förra väskan – som jag kört med runt Storbritannien och över Pyrenéerna med – pensionerades således i eftermiddags i källaren. Här kommer en jämförelse i bild:

Packningslistan lyder:

• Bankkort
• Europeiskt sjukförsäkringskort
• Cykel
• Cykeldäckavtagare (2 st små plastmojänger)
• Cykelhandskar
• Cykelhjälm
• Cykelhängselbyxa
• Cykellås (fick efter fotograferingen nedan låna Johans lås för det är mindre än mitt bautalås)
• Cykelnyckel
• Cykelpump
• Cykelskor
• Cykelslangar (2 st i reserv)
• Cykelsolglasögon (skitfula men gissningsvis kan man köpa snygga på plats om de behövs någon dag). Och precis som tidigare: har man sponsorer så har man.
• Cykelstrumpor (1 par)
• Cykeltröja
• Cykelväska (ännu mindre än tidigare resor, se ovan)
• Flip-flops (istället för skor till kvällarna)
• Fryspåse (1 st 1 liter) till mobilen om det regnar
• Glasögon (istället för linser på kvällen)
• Glasögonfodral
• Gå-ut-skjorta (numera även känd från/i Bayonne)
• Hemnyckel (men resten av nyckelknippan får stanna hemma)
• Kontaktlinser (så jag kan ha mina skitfula cykelsolglasögon)
• Kalsong, 1 par (används bara 1,5 timme per dag)
• Långärmad tunn sporttröja i ljust tyg som får fungera ställföreträdande för vindjacka och som skydd mot solen (en tröja har också solskyddsfaktor – och då menar jag inte att den är gjord av kräm). Regnar det så blir jag blöt.
• Mobilladdare
• Mobiltelefon
• Pass
• Powerbank för att ladda mobilen
• Shorts för bad (Balatonsjön, Medelhavet + kanske någon pool) och restaurangbesök på kvällen. Får fungera ställföreträdande som kalsong om det behövs.
• Solskyddskräm med solskyddsfaktor 30+ (notera att det inte är själva krämen som heter solskyddsfaktor, krämen har solskyddsfaktor. Jag skulle vilja att ni lär ut detta till era barn så att den nuvarande generationen som säger fel blir en historisk parantes).
• Tandborste
• Tandkräm Johan tar med en tub som jag kan sno från
• Vattenflaskor (2 st – en för vatten och en för vätskeersättning)
• Vätskeersättningsbrustabletter som gick ut förra året, av märket Bakis

Så här ser det ut när allt ligger på golvet:

Så här ser det ut när det som ska vara i väskan är i väskan:

Jag känner mig klar för start, och riktigt riktigt peppad!

English goes here:

Yes, it’s me again – the luggage buddist! Two years ago, I wrote a rather detailed post on the the reasons why I prefer as little packing as possible (quick version: easier physically + lighter mentally) so this post will be shorter (but also contains some repetition for everyone except new readers).

In short, I have bought a much smaller bag for this ride. The former bag – which I drove around the UK and across the Pyrenees with – was retired this afternoon in the basement. Here is a comparison in picture:

The packing list reads:

• Debit card
• European Health Insurance Card
• Bicycle
• Bicycle tire changing tools (two yellow pieces of plastic)
• Gloves
• Helmet
• Cycling Bibs
• Bicycle lock (after photographing below was done, I got to borrow Johan’s lock because it is smaller than my huge lock on the photo)
• Bicycle key
• Bicycle pump
• Bicycle shoes
• Spare tubes in case of flat tires (2 in reserve)
• Bicycle sunglasses (really ugly but guessing I can buy good-looking ones on-site if they are needed).
• Bicycle socks (1 pair)
• Bicycle sweater
• Bicycle bag (even smaller than previously, see above)
• Flip-flops (instead of shoes for the evenings)
• Plastic bag for the phone if it is raining
• Glasses (instead of contact lenses in the evening) and a case for these
• Going-out shirt (now also known from / in Bayonne)
• Home key (but the rest of the key bundle may stay at home)
• Contact lenses (so I can have my ugly bike sunglasses)
• Underwear, 1 pair (used only 1.5 hours per day)
• Long-sleeved thin sports jersey in light fabric that acts as a substitute for windbreaker and as protection against the sun. If it’s raining, I get wet.
• Phone charger
• Phone
• Passport
• Power bank for charging of phone
• Shorts (for swimming in Lake Balaton, the Mediterranean + maybe some pool) and also for restaurant visits in the evening. May act as deputy underwear if needed.
• Sunscreen
• Toothbrush
• Toothpaste Johan brings a tube that I can steal from
• Water bottles (2 – one for water and one for oral rehydration solution)
• Oral rehydration solution tablets

Here’s what it looks like when everything is on the floor:

Here’s what it looks like when the stuff that is supposed to be in the bag is in the bag:

I’m really psyched for tomorrow now!