Joel räknade ut att vi i snitt cyklat 175 km om dagen. När man gör det utan vilodagar blir man trött och varje etapp tar längre tid än det normalt hade gjort. Det för även med sig andra negativa konsekvenser som vi kan lära oss av.
Tryck på händerna som till slut gör att man förlorar känseln i handflator och fingrar vilket gör ont även när man inte cyklar och bäst beskrivs som mild tortyr när man gör det. Grundproblemet är en sittställning som kräver starka core-muskler och även om man har det blir 10+ timmars cyklande om dagen för mycket. När man då lägger trycket på händerna så finns det efter några dagar inte fler sätt hålla i styret utan att det gör ont trots uppfinningsrika försök med ”enterhaken”, ”krabban”, ”fingersplittern”, ”pekfingermosaren” osv. Det klassiska knepet man kan se proffsen göra är att lägga armbågarna på styret och låta händerna vila, men det fungerar bara på slätt underlag då man inte håller i sig (och därför helst även utan trafik och vind) och då bara i 10-15 minuter innan även det gör ont. Enter det som numera kallas triathlon-styre. Styret eller handtagen som introducerades någon gång på 80-talet och har den fantastiska funktionen att de tillåter att man lägger vikten på armbågarna som vilar på ett bekvämt sätt samtidigt som man blir mer aerodynamisk. Det här känner jag är en gräns eller ett steg som jag är osäker på om jag vill ta då man genast skulle hamna i en annan kategori av cyklister som jag iaf inte tror att jag identifierar mig med. Men vem vet? Kanske är långdistans min grej och i så fall är det dags att omvärdera vad cykeln ska ha för funktioner.
Rövskavet hade nog inte varit ett problem alls om det inte vore för två dagar av cykling i regn. Dags hur som helst att hitta en bra chamoiskräm om liknande resor ska genomföras i framtiden. Hur som helst kan man ”after the fact” bäst beskriva varje tillfälle där man sätter sig tillrätta på sadeln som en mer eller mindre plågsam procedur (som upprepas många många gånger om dagen).
Slarv med stretching gav mig problem med knät redan andra dagen. Problemet som uppstår på grund av ihopdragna muskler som gör att en sena som går över knät blir för spänd (även känt som löparknä) gick/går att avhjälpa med stretching men det är svårt att komma ihåg och hitta tid för det under resans gång och att orka göra det när man är konstant utmattad.
Solskyddskräm och svett fungerar inte så bra ihop. Jag tror att vi alla klarade oss bra här men långa dagar på sadeln kräver regelbundet nysmörj och det är inte lika självklart att komma ihåg solskyddet som det konstanta fyllandet av vattenflaskorna där det är mer uppenbart när de tagit slut.
Näringsintaget skötte vi bra men det är svårt att hitta vettig mat när man behöver klämma mellan 5-7000 extra kalorier om dagen. Lägg där till att det på sydeuropeisk landsbygd är så att söndag verkligen är söndag och att det mesta är stängt så finns det något att jobba på planeringsmässigt inför kommande resor.
Sömn eller snarare bristen på den påverkar återhämtningen och till slut humöret. Delar man dessutom säng med någon som snarkar (ingen utpekad) kan sömnbristen bli en verklig fara (vi hade lyckligtvis bara en olycka på resan som gick bra utan några skador för de inblandade).
Direkt kopplat till föregående är gruppdynamik och gemensamma idéer om hur man bäst genomför resan. Innan en grupp är tajt sammansvetsad (flera av oss hade aldrig träffats tidigare) och har samma idéer kring hur man bäst genomför cykeldagarna kan irritation uppstå. Mer tid att snacka ihop sig innan och under resan är lösningen där.
