Varaždin – Karlovac

English will happen, any time soon

Klockan ringde 04:15 men snoozades till 04:30. Odören i badrummet, ockuperat över natten av våra insvettade kläder, fungerade som luktsalt när vi öppnade dörren och fick fart på oss. De extremt trevliga och bjussiga receptionisterna på lyxiga Arbia Dorka Heritage Palace hade förberett frukostpåsar åt oss så 04:49 var Johan klar att åka. Fredrik och jag var lite segare och därför lämnade vi Varaždin (för den här gången ska sägas, känns värt ett till besök faktiskt) klockan 05:27.

Planen var att köra stora bilvägar innan trafiken tilltog men redan efter en kilometer stod det klart att Kroatien hade vaknat och var på väg till jobbet. Särskilt lastbilarna.

Förhoppningen var att nå Zagreb runt runt lunchtid och således hämta in allt utom en förmiddag mot originalschemat. Men när vi såg att stora bilvägen var omöjlig att använda pga tung trafik, så grusades planerna och dagen fick gå som den skulle gå. Från början skulle vi bo denna natt i Rijeka vid medelhavets strand men jag hörde av mig och avbokade boendet, och vi bestämde oss för att cykla så långt vi orkade.

När man inte kan cykla på moderna bilvägar så får man ta gamla landsvägar. I den här regionen i Kroatien betyder det att man behöver cykla upp- och nedför bergen. Exakt vad vi inte behövde just vid denna grad av utmattning, men vi hade egentligen inget realistiskt alternativ. Det vill säga om vi inte ville sluta som det hundratal överkörda hermeliner (serveras ihop med en hönkplatta nära dig), ormar, rävar, vesslor, grävlingar och kemikazemöss vi redan bekantat oss med under resan. Vi valde bergen.

Efter några kilometer uppåt kom vi äntligen till det som verkade vara en längre sträcka av nedförsbackar. Då kom Johan ihåg att hans bromsar gått sönder dagen innan. Det blev alltså att gå nedför alla hårt intjänade höjdmeter. Under här läget måste jag erkänna att jag började tvivla på att vi skulle ta oss ända fram, innan flyget till Sverige gick på onsdagmorgonen (detta var måndag strax innan lunch).

Men allting har sin ände, och efter att promenerandet ned för de dimhöljda kullarna äntligen var över efter några timmar, blev det landsvägskörning in mot Zagreb. Då fick Fredrik punktering utan att Johan och jag märkte det, och efter att ha konstaterat att han inte längre var med oss fick vi vända och cykla tillbaka nån kilometer.

Vi bestämde oss för att ta sikte på en cykelreparatör vi hittade på Google Maps och närmade oss Zagrebs förorter. Hade vi haft mer tid på oss hade vi stannat för en fika på detta etablissemang:

Någon gång runt 16.00 kom vi fram till cykelaffären BICIKLI och möttes av den bryske ägaren Robert Rajtić som började med att skälla ut Johan för att han gick in i affären med sin skitiga cykel. Efter några sekunders tumult visade denna bryskhet sig vara en lokal form av humor som gick att leva med. Vi bestämde oss för att ta erbjudandet att tvätta alla tre cyklarna och få dem servade för fortsatt framdrift. Eftersom det var ganska billigt köpte jag också nya cykelhandskar och ny cykeltröja som fick ersätta de trasiga, illaluktande jag hade haft fram tills dess (och som fick sin sista vila i närmaste soptunna).

Medan cyklarna tvättades och lagades så satte vi oss på en närliggande restaurang för att käka sen lunch.

Johan fick i alla fall nya bromsar, och oavsett hur resten av servicen gick så var vi runt 17:30-tiden redo att lämna Zagreb. Egentligen en stad jag drömt om att se mer av (får bli en annan gång) men som nu blev ett minne av en pommes frites-korg på en förortskrog. Och att jag fick testa denna lånecykel:

Vägen ut från Zagreb fick bli på en gammal nedlagd banvall, denna gång utan asfalt, vi var trots att vi var en hel arbetsdag sena, i alla fall glada.

Vi bestämde oss för att cykla så långt som möjligt innan mörkrets ankomst, men samtidigt inte bege oss upp i några fler berg denna dag. Hellre sova tidigt och börja tidigt.

Efter cirka 6 mil kom vi fram till Karlovac och hade egentligen energi att cykla vidare i några mil till. Men tre saker avgjorde att vi stannade för natten:

• Karlovac heter Karlstadt på tyska och är ungefär lika stort som svenska Karlstad till invånarantal.
• Det fanns ett hotell med öppen restaurang som hette Florian & Godler, som hade prisvärda rum.
• På husväggen där vi stod och diskuterade hade någon sprayat ”Punk’s not Dad” (sic) och eftersom det var det sannaste budskap vi hört på länge var saken avgjord.

Tvårättersmiddag och direkt i säng. Vi ställde klockan på 02:50 inför den sista etappen som skulle komma att bli lång, över bergen, ned till havet och sen upp och ned, upp och ned, upp och ned.