Bratislava – Héviz

Will also come in an English version (as soon as we reach our destination)

Det går lite sådär med bloggandet för Lag Syd hittills, det är vi medvetna om. Anledningarna till det får ni läsa om nedan och i kommande inlägg (när vi har tid att färdigställa dem) för när vi skulle lämna Slovakien så kom den: misären. Det är svårt att hinna blogga när ingenting går som planerat. Nu kör vi:

Jag vaknade 05:45 på lördagsmorgonen av att Johan ryckte mig i båda fötterna och sa ”klockan har alldeles för mycket tid” och så försvann han in på toaletten. Vi hade ställt våra klockor på 04:45 men stängt av dem.

Fredrik öppnade ögonen och sa: men då kör vi då!

Vi klämde i oss de yoghurtar som Jonas inhandlat åt oss dagen innan och packade ihop våra grejor. Jag beslutade att kasta bort den gråa överdragströja jag haft med mig som lösning på eventuell kyla/regn eftersom det hittills varit så varmt. Allt som tar onödig plats ska bort och dessutom hade den över åren blivit för tajt över magen.

06:15 rullade vi ut ur Bratislava. Snabbt jobbat ändå, trots att klockan hade för mycket tid 🙂

Något skeptiska mot hur Strava hade lett oss på mountainbike-vägar under fredagen hade vi bestämt oss för att använda Google Maps med ”bilvägar utan motorvägar”-inställningen påslagen. Dels finns inte cykel-valet i Google Maps i Centraleuropa, och dels är det ju inte så mycket trafik en lördag innan 09.

Vi hade hittat några anledningar att starta tidigt:

• solen har legat på hårt under lunchtid, då är det skönt att kunna pausa lite längre
• vi verkar ha lagt ribban för högt för vilka vi är, det är egentligen för långa sträckor på den här resan för att vi ska klara av det om en enda sak går fel
• vi hade kortat vår fredagsdistans, och behövde hämta in den sträckan
• vi hade bokat in oss på ett fint Spa-hotell på kurorten Héviz vid Balatonsjön på lördagkvällen
• vi hade lite drygt 20 mil framför oss

Allt började bra med medvind ut på tomma nyasfalterade vägar sydväst om Bratislava.

Vi trampande på rätt fint och efter lite drygt en timme var vi 4 mil in på vår långa resa och det var dags för en andra frukost. Vi stannade till vid ett stormarknad som till vår förvåning var öppen 07:30. Vi handlade goda mackor och sallad. Fredrik som skötte jobbet i kassan sa förvånat att ”vad konstigt att de pratar tyska här” och jag svarade: ”det kanske går nån sorts gräns söder om Bratislava där befolkningen är tysktalande”.

Vi fortsatte oförtrutet i bra tempo och hann med att fika en gång till innan det var dags för lunch i en by innan gränsen till Ungern. Även pratade den trevlige servitören tyska och vi fick god grillad fisk och kött.

Snart var vi framme vid gränsen. Där stod det: ”du lämnar nu Österrike”, vilket också svarar på ovanstående bryderier. Vi som varit så imponerade av vägkvaliteten i södra Slovakien fick istället rikta vårt beröm mot Österrikes trafikmyndighet.

Gränskontrollangen ville inte se våra pass och strax var vi i Ungern, men först den obligatoriska triumfbilden. Jag försökte hoppa på bilden och fick kommentarer om att jag verkar sympatisera med det ungerska extremhögerstyret (så är verkligen inte fallet):

Vi fick börja på en ganska härlig cykelväg som snart gick över i vanlig landsväg utan vägren (inte lika trevlig) där sidan av vägen ofta hade smält och korvat upp sig asfaltsblaffor. För oss som kör på smala däck var det obehagligt, så vi bestämde oss för att ta en längre men säkrare väg.

Det var oerhört varmt, men tomt på de ungerska landsvägarna. Tyvärr var det också väldigt backigt. Vi som hade långt att åka hade behövt en platt resa denna dag men vi fick inte det vi behövde.

Runt 19:30 var vi framme i Szombathely, en stad med ett charmigt centrum, där vi åt dubbel middag (två rätter var, för att orka hela vägen). Det skulle visa sig vara ett bra val. Så snart vi betalat och cyklat vidare söderut från stan kom regnet.

Jag som osmart nog kastat bort min långärmade tröja samma morgon fick låna en grå ulltröja av Johan (tack!). Som tur vad hittade vi en cykelväg som sträckte sig i fyra mil i vår väg så vi bet ihop och hamrade på.

Men sen var det slut på turen. Ungefär i byn Kám slutade cykelvägen och ersattes av… motorväg. Och regnet ökade alltjämt i intensitet. Och mörkret föll snabbt. Vi enades om att säkerhet är viktigare än sömn och valde att ta den långa och höjdmeter-hisnande vägen över bergen.

Efter att ha cyklat uppåt några hundra höjdmeter på övergivna landsvägar kom åskan:

Det var visserligen vackert men vi var inte superkaxiga när blixt och åskmuller kom tätt tätt, och bäckmörkret gjorde att blixtarna sken upp vägen (vilket iofs var tacksamt men kort). Alla tre var dyblöta men jag som med minimalistisk högfärdsattityd lämnat allt regnanpassat hemma var genomblöt som en disktrasa i en ocean. Tur att Johan lånat ut sin ulltröja till mig, för med cyklingen följer i alla fall att man blir varm.

Det som börjat som en dröm om att åka till Ungersk kurort för att prova på den lokala specialiteten lerinpackning (obs inget att göra med Lars Lerin) blev relativt inpackade i lera på ett annat sätt, av att färdas i spöregn på leriga landsortsvägar uppe i bergen.

Både Fredriks och mina fingertoppar svällde upp så mycket av vätan att våra fingeravtryck (som använda för att låsa upp iPhonen) slutade att fungera. Vid ett tillfälligt regnskydd under ett träd (när det var paus i åskandes i 5 min) lyckades jag få igång Google Maps som fick leda oss igenom natten. Tyvärr visade det dig, när vi väl kom fram dit Google Maps visat oss, att jag tryckt in fel plats i all panik.

Ytterligare nattkörning alltså. Och nu slutade Johans framlampa att funka, och batterierna i min navigeringstelefon var nere på 5%.

I en sista kraftansträngning körde vi på och nådde tillslut vårt dyra spa-hotell där vi möttes av er sur nattportier som konstaterade att restaurangen var stängd och att vi kunde skylla oss själva som inte kommit tidigare (men cykla 24 mil i bäckmörkret i regnet själv då gubbjävel!).

Först ville inte nattportiern låta oss ha cyklarna inomhus men då sa Fredrik: “I called here months ago and this would be arranged for us. Don’t you work here?”

Gubbjäveln: Yes

Fredrik: Then I suggest you fix it.

Boom! Det träffade rätt och vi fick nyckeln till specialgaraget som var fyllt av flådiga sportbilar från de andra gästerna. Vi ställde dit våra leriga cyklar och packade med oss alla väskor.

Vi gick upp till rummet, duschade och hängde allt på tork (hårtorken i skorna).

Att vi överhuvudtaget åkte just den här vägen handlade om att vi alla tre ville se (och kanske bada i) Balaton-sjön:

Vi hoppades att dagen efter skulle bli bättre, ställde in våra planer på att hinna ända till Zagreb under morgondagen enligt plan (utan hitta något på vägen), och somnade alla tre innan huvudena nått kuddarna.