Krakow – Krnica

Joel räknade ut att vi i snitt cyklat 175 km om dagen. När man gör det utan vilodagar blir man trött och varje etapp tar längre tid än det normalt hade gjort. Det för även med sig andra negativa konsekvenser som vi kan lära oss av. 

Tryck på händerna som till slut gör att man förlorar känseln i handflator och fingrar vilket gör ont även när man inte cyklar och bäst beskrivs som mild tortyr när man gör det. Grundproblemet är en sittställning som kräver starka core-muskler och även om man har det blir 10+ timmars cyklande om dagen för mycket. När man då lägger trycket på händerna så finns det efter några dagar inte fler sätt hålla i styret utan att det gör ont trots uppfinningsrika försök med ”enterhaken”, ”krabban”, ”fingersplittern”, ”pekfingermosaren” osv. Det klassiska knepet man kan se proffsen göra är att lägga armbågarna på styret och låta händerna vila, men det fungerar bara på slätt underlag då man inte håller i sig (och därför helst även utan trafik och vind) och då bara i 10-15 minuter innan även det gör ont. Enter det som numera kallas triathlon-styre. Styret eller handtagen som introducerades någon gång på 80-talet och har den fantastiska funktionen att de tillåter att man lägger vikten på armbågarna som vilar på ett bekvämt sätt samtidigt som man blir mer aerodynamisk. Det här känner jag är en gräns eller ett steg som jag är osäker på om jag vill ta då man genast skulle hamna i en annan kategori av cyklister som jag iaf inte tror att jag identifierar mig med. Men vem vet? Kanske är långdistans min grej och i så fall är det dags att omvärdera vad cykeln ska ha för funktioner. 

Rövskavet hade nog inte varit ett problem alls om det inte vore för två dagar av cykling i regn. Dags hur som helst att hitta en bra chamoiskräm om liknande resor ska genomföras i framtiden. Hur som helst kan man ”after the fact” bäst beskriva varje tillfälle där man sätter sig tillrätta på sadeln som en mer eller mindre plågsam procedur (som upprepas många många gånger om dagen). 

Slarv med stretching gav mig problem med knät redan andra dagen. Problemet som uppstår på grund av ihopdragna muskler som gör att en sena som går över knät blir för spänd (även känt som löparknä) gick/går att avhjälpa med stretching men det är svårt att komma ihåg och hitta tid för det under resans gång och att orka göra det när man är konstant utmattad. 

Solskyddskräm och svett fungerar inte så bra ihop. Jag tror att vi alla klarade oss bra här men långa dagar på sadeln kräver regelbundet nysmörj och det är inte lika självklart att komma ihåg solskyddet som det konstanta fyllandet av vattenflaskorna där det är mer uppenbart när de tagit slut. 

Näringsintaget skötte vi bra men det är svårt att hitta vettig mat när man behöver klämma mellan 5-7000 extra kalorier om dagen. Lägg där till att det på sydeuropeisk landsbygd är så att söndag verkligen är söndag och att det mesta är stängt så finns det något att jobba på planeringsmässigt inför kommande resor. 

Sömn eller snarare bristen på den påverkar återhämtningen och till slut humöret. Delar man dessutom säng med någon som snarkar (ingen utpekad) kan sömnbristen bli en verklig fara (vi hade lyckligtvis bara en olycka på resan som gick bra utan några skador för de inblandade).

Direkt kopplat till föregående är gruppdynamik och gemensamma idéer om hur man bäst genomför resan. Innan en grupp är tajt sammansvetsad (flera av oss hade aldrig träffats tidigare) och har samma idéer kring hur man bäst genomför cykeldagarna kan irritation uppstå. Mer tid att snacka ihop sig innan och under resan är lösningen där.

English will happen, any time soon

Klockan ringde 04:15 men snoozades till 04:30. Odören i badrummet, ockuperat över natten av våra insvettade kläder, fungerade som luktsalt när vi öppnade dörren och fick fart på oss. De extremt trevliga och bjussiga receptionisterna på lyxiga Arbia Dorka Heritage Palace hade förberett frukostpåsar åt oss så 04:49 var Johan klar att åka. Fredrik och jag var lite segare och därför lämnade vi Varaždin (för den här gången ska sägas, känns värt ett till besök faktiskt) klockan 05:27.

Planen var att köra stora bilvägar innan trafiken tilltog men redan efter en kilometer stod det klart att Kroatien hade vaknat och var på väg till jobbet. Särskilt lastbilarna.

Förhoppningen var att nå Zagreb runt runt lunchtid och således hämta in allt utom en förmiddag mot originalschemat. Men när vi såg att stora bilvägen var omöjlig att använda pga tung trafik, så grusades planerna och dagen fick gå som den skulle gå. Från början skulle vi bo denna natt i Rijeka vid medelhavets strand men jag hörde av mig och avbokade boendet, och vi bestämde oss för att cykla så långt vi orkade.

När man inte kan cykla på moderna bilvägar så får man ta gamla landsvägar. I den här regionen i Kroatien betyder det att man behöver cykla upp- och nedför bergen. Exakt vad vi inte behövde just vid denna grad av utmattning, men vi hade egentligen inget realistiskt alternativ. Det vill säga om vi inte ville sluta som det hundratal överkörda hermeliner (serveras ihop med en hönkplatta nära dig), ormar, rävar, vesslor, grävlingar och kemikazemöss vi redan bekantat oss med under resan. Vi valde bergen.

Efter några kilometer uppåt kom vi äntligen till det som verkade vara en längre sträcka av nedförsbackar. Då kom Johan ihåg att hans bromsar gått sönder dagen innan. Det blev alltså att gå nedför alla hårt intjänade höjdmeter. Under här läget måste jag erkänna att jag började tvivla på att vi skulle ta oss ända fram, innan flyget till Sverige gick på onsdagmorgonen (detta var måndag strax innan lunch).

Men allting har sin ände, och efter att promenerandet ned för de dimhöljda kullarna äntligen var över efter några timmar, blev det landsvägskörning in mot Zagreb. Då fick Fredrik punktering utan att Johan och jag märkte det, och efter att ha konstaterat att han inte längre var med oss fick vi vända och cykla tillbaka nån kilometer.

Vi bestämde oss för att ta sikte på en cykelreparatör vi hittade på Google Maps och närmade oss Zagrebs förorter. Hade vi haft mer tid på oss hade vi stannat för en fika på detta etablissemang:

Någon gång runt 16.00 kom vi fram till cykelaffären BICIKLI och möttes av den bryske ägaren Robert Rajtić som började med att skälla ut Johan för att han gick in i affären med sin skitiga cykel. Efter några sekunders tumult visade denna bryskhet sig vara en lokal form av humor som gick att leva med. Vi bestämde oss för att ta erbjudandet att tvätta alla tre cyklarna och få dem servade för fortsatt framdrift. Eftersom det var ganska billigt köpte jag också nya cykelhandskar och ny cykeltröja som fick ersätta de trasiga, illaluktande jag hade haft fram tills dess (och som fick sin sista vila i närmaste soptunna).

Medan cyklarna tvättades och lagades så satte vi oss på en närliggande restaurang för att käka sen lunch.

Johan fick i alla fall nya bromsar, och oavsett hur resten av servicen gick så var vi runt 17:30-tiden redo att lämna Zagreb. Egentligen en stad jag drömt om att se mer av (får bli en annan gång) men som nu blev ett minne av en pommes frites-korg på en förortskrog. Och att jag fick testa denna lånecykel:

Vägen ut från Zagreb fick bli på en gammal nedlagd banvall, denna gång utan asfalt, vi var trots att vi var en hel arbetsdag sena, i alla fall glada.

Vi bestämde oss för att cykla så långt som möjligt innan mörkrets ankomst, men samtidigt inte bege oss upp i några fler berg denna dag. Hellre sova tidigt och börja tidigt.

Efter cirka 6 mil kom vi fram till Karlovac och hade egentligen energi att cykla vidare i några mil till. Men tre saker avgjorde att vi stannade för natten:

• Karlovac heter Karlstadt på tyska och är ungefär lika stort som svenska Karlstad till invånarantal.
• Det fanns ett hotell med öppen restaurang som hette Florian & Godler, som hade prisvärda rum.
• På husväggen där vi stod och diskuterade hade någon sprayat ”Punk’s not Dad” (sic) och eftersom det var det sannaste budskap vi hört på länge var saken avgjord.

Tvårättersmiddag och direkt i säng. Vi ställde klockan på 02:50 inför den sista etappen som skulle komma att bli lång, över bergen, ned till havet och sen upp och ned, upp och ned, upp och ned.

English version any day soon, we promise!

Efter mardrömscyklingen från Bratislava dagen innan bestämde vi att inte ställa alarmet, och istället sova tills vi vaknade. Vi hade planerat att använda oss av Héviz-spa-faciliteterna och sitta länge vid den överdådiga frukostbuffén. Således vaknade vi runt niotiden på morgonen, en sovmorgon på sex timmar.

Enligt ursprungsplaneringen skulle vi ta oss till Zagreb denna dag men eftersom vi skulle starta senare visste vi redan nu att det skulle bli svårt. Men varför inte sikta högt?

Joel som är Stockholms-vegetarian (grönsaker, ägg, ost + fisk) visade sig vara ganska missnöjd med frukostbufféns köttiga utbud men tvingade ändå i sig några ägg, och alla tre passade på att låta några slinka ned i svankfickorna. Fredrik och jag (Johan) käkade dock ganska friskt och vid 11 var det dags för utcheckning. Under frukosten hade vi efter en del diskussion kommit fram till att vi nog inte hade tid för något spaande ändå. Surt, men så blir det om man har för långt till målet oavsett hur orealistiskt målet är satt.

Efter inhandlande av flaskvatten och godsaken Balaton Bumm var det dags för avfärd mot Kroatien. För att illustrera vilken idyll vi lämnade cyklade vi lite parallellt med det lokala tåget i Héviz:

Vi körde direkt ut på bilvägen, för att inte trassla in oss i fler bergsvägar. Vi ville lägga många mil bakom oss så fort som möjligt och stannade inte förrän i Pacsa, cirka 22 km från Héviz. Denna gång för espresso. För första gången under resan funkade det inte att betala med bankkort så Joel tog ut 5000 forinter (ca 164 kr) och brände 1050 forinter på kaffe med chokladpinnar. Notera att vi alltså hade 3950 forinter kvar.

Efter Pacsa brände vi vidare längs landvägen i cirka en kilometer innan vi kom in på mindre vägar. Eftersom ungerska ord rimligen slumpgenereras fram i ett statligt lotteri så hette småvägarna och byarna vi passerade exempelvis Magyarszerdahely, Homokkomárom och Hosszúvölgy.

Vi fastnade framför allt för byn Gelse som enligt egenkomponerad sägen är en by köpt av Per Gessle under hans storhetstid. Eftersom byn tyvärr stavades fel fantiserade vi fram att Per blev förbannad och ställde in flytten dit. Ja, typiskt sådana här diskussioner har vi på långcyklingarna. Djupt. När ungerska Beyoncé fick reda på att Per Gelse/Gessle skulle flytta dit (innan han blev förbannad på felstavningen) så köpte hon byn några mil bort (Börzönce). Nu vet ni. Vi kom dock inte på vem som köpt byn Pölöskefö, kanske hen som skrev barndomshitten ”i medelhavski”?

Vi började oavsett ovanstående fakta bli hungriga av allt sägenskapande (och bitvis pga hård cykling) så vi bestämde att vi skulle äta på nästa öppna ställe. Problemet var att vi var på den ungerska landsbygden på en söndag. Det enda som fanns att köpa, sisådär var fjärde mil var espresso på en kaffebar. Inte ens chokladpinnar till. Hungern i Ungern tilltog. Då kom den:

En backe på en kilometer med 15% uppåtlutning. För den som undrar kring hur brant detta är så kan Lejonet & Gripen meddela att detta matematiskt sett är den jävligaste backe vi nånsin mött. I grader är detta c:a 8,53 (arcus tangens (motstående kateter dividerat med närliggande kateter)). I jämförelse med Väggen i Sälen som har 100% lutning och därmed 45 grader så var ju detta ingenting, men vi skulle cykla uppför, inte åka skidor/snowboard nedför.

Men även den längsta och brantaste uppförsbacken har ett slut, och den slitsamma långa kampen uppför löstes in mot en kort snabb väg utför och klättringen var höjdmässigt försvunnen. Härligt!

Fortfarande inget matställe öppet, och nu kom regnet. Paus under tak.

Uppehåll. Fortsatt cykling. En stund efter att vi givit upp hoppet om mat kom den, byn med en öppen restaurang. -Mat? -Nej. Typiskt. Men vad gömmer sig runt hörnet om inte en liten matvarubutik. Skylten på dörren visade “nyílt” och inte “zárva”, ungerska för “stängt” (ett ord vi lärt oss den hårda och hungriga vägen), och hoppet steg. “Nyílt” betydde tydligen öppet, och vi shoppade för glatta livet.

En till bredden fylld varukorg senare undrade vi om våra pengar verkligen skulle räcka. Nervöst inväntade vi domen som löd: 3880 forinter! Hela 70 huf (c:a två svenska kronor) i växel. Snyggt!

Med fyllda magar och tömda forintfickor var vi nu redo att lämna landet. Vi cyklade några kilometer till och sen var vi där:

Gränsen passerades utan dramatik, där vi vinkades fram av en beväpnad vakt som vi, utan framgång, tafatt försökte visa passen för. Kroatien. Landet som innehöll vårt slutmål, Krnica.

Skymningen närmade sig snabbt, och Zagreb visade sig bli ett övermäktigt mål, speciellt eftersom min frambroms slutat fungera strax innan matorgien, vilket förvandlade de snabba utförsåkningarna till stillsamma promenader ner till de tålmodigt väntande medresenärererna som agerade scouter och via whatsup rekommenderade antingen cykling eller promenad. Uteblivet boende och känsla av hopplöshet i Prelog, utbyttes mot hopp om ett slott i Varaždin.

Med boendet bekräftat satte vi högsta fart de återstående två milen för att kunna checka in och fortfarande ha chans på kvällsmat. Incheckningen gick segt, och vårt val att dessutom duscha och byta om verkade bli kostsamt. Den av hotellet rekommenderade pizzerian hade precis (21:30) stängt och hopplösheten smög sig på. Oliver och nötter igen? Lokala ungdomar gav oss dock hoppet åter vid nästa stängda ställe som skulle vara öppet: Domenico. De nämnde även McDonalds i förbifarten och då vi irrat runt en kvart verkade Donken stå för kvällsmaten. Betydligt bättre än nötter och oliver. I ett sista deperat försök joggar då Joel in i en gränd, och återkommer med det glädjande ordet: DOMENICO!

Öppet, med fantastisk mat och underbar öl (Laško). Livet leker! Det blev både pizza och ett par chimichangas. Varför inte äta dubbel middag när det ändå ges tillfälle?

Proppmätta! Matlåda ordnades där en överlevande chimichanga återfanns tillsammans med en hel pizzakant som mest liknade en gigantisk bandmask. Bra svankmat! Nöjda haltade vi 23:00 hemåt till vår hotellsvit. Livet leker.

Och sen somnade vi, med klockan ställd på 04:15, med målet att åka vid 05:00. Trots att vi var i Kroatien var det väldigt långt kvar till Krnica. Och tydligen en del berg emellan oss och medelhavet.

Will also come in an English version (as soon as we reach our destination)

Det går lite sådär med bloggandet för Lag Syd hittills, det är vi medvetna om. Anledningarna till det får ni läsa om nedan och i kommande inlägg (när vi har tid att färdigställa dem) för när vi skulle lämna Slovakien så kom den: misären. Det är svårt att hinna blogga när ingenting går som planerat. Nu kör vi:

Jag vaknade 05:45 på lördagsmorgonen av att Johan ryckte mig i båda fötterna och sa ”klockan har alldeles för mycket tid” och så försvann han in på toaletten. Vi hade ställt våra klockor på 04:45 men stängt av dem.

Fredrik öppnade ögonen och sa: men då kör vi då!

Vi klämde i oss de yoghurtar som Jonas inhandlat åt oss dagen innan och packade ihop våra grejor. Jag beslutade att kasta bort den gråa överdragströja jag haft med mig som lösning på eventuell kyla/regn eftersom det hittills varit så varmt. Allt som tar onödig plats ska bort och dessutom hade den över åren blivit för tajt över magen.

06:15 rullade vi ut ur Bratislava. Snabbt jobbat ändå, trots att klockan hade för mycket tid 🙂

Något skeptiska mot hur Strava hade lett oss på mountainbike-vägar under fredagen hade vi bestämt oss för att använda Google Maps med ”bilvägar utan motorvägar”-inställningen påslagen. Dels finns inte cykel-valet i Google Maps i Centraleuropa, och dels är det ju inte så mycket trafik en lördag innan 09.

Vi hade hittat några anledningar att starta tidigt:

• solen har legat på hårt under lunchtid, då är det skönt att kunna pausa lite längre
• vi verkar ha lagt ribban för högt för vilka vi är, det är egentligen för långa sträckor på den här resan för att vi ska klara av det om en enda sak går fel
• vi hade kortat vår fredagsdistans, och behövde hämta in den sträckan
• vi hade bokat in oss på ett fint Spa-hotell på kurorten Héviz vid Balatonsjön på lördagkvällen
• vi hade lite drygt 20 mil framför oss

Allt började bra med medvind ut på tomma nyasfalterade vägar sydväst om Bratislava.

Vi trampande på rätt fint och efter lite drygt en timme var vi 4 mil in på vår långa resa och det var dags för en andra frukost. Vi stannade till vid ett stormarknad som till vår förvåning var öppen 07:30. Vi handlade goda mackor och sallad. Fredrik som skötte jobbet i kassan sa förvånat att ”vad konstigt att de pratar tyska här” och jag svarade: ”det kanske går nån sorts gräns söder om Bratislava där befolkningen är tysktalande”.

Vi fortsatte oförtrutet i bra tempo och hann med att fika en gång till innan det var dags för lunch i en by innan gränsen till Ungern. Även pratade den trevlige servitören tyska och vi fick god grillad fisk och kött.

Snart var vi framme vid gränsen. Där stod det: ”du lämnar nu Österrike”, vilket också svarar på ovanstående bryderier. Vi som varit så imponerade av vägkvaliteten i södra Slovakien fick istället rikta vårt beröm mot Österrikes trafikmyndighet.

Gränskontrollangen ville inte se våra pass och strax var vi i Ungern, men först den obligatoriska triumfbilden. Jag försökte hoppa på bilden och fick kommentarer om att jag verkar sympatisera med det ungerska extremhögerstyret (så är verkligen inte fallet):

Vi fick börja på en ganska härlig cykelväg som snart gick över i vanlig landsväg utan vägren (inte lika trevlig) där sidan av vägen ofta hade smält och korvat upp sig asfaltsblaffor. För oss som kör på smala däck var det obehagligt, så vi bestämde oss för att ta en längre men säkrare väg.

Det var oerhört varmt, men tomt på de ungerska landsvägarna. Tyvärr var det också väldigt backigt. Vi som hade långt att åka hade behövt en platt resa denna dag men vi fick inte det vi behövde.

Runt 19:30 var vi framme i Szombathely, en stad med ett charmigt centrum, där vi åt dubbel middag (två rätter var, för att orka hela vägen). Det skulle visa sig vara ett bra val. Så snart vi betalat och cyklat vidare söderut från stan kom regnet.

Jag som osmart nog kastat bort min långärmade tröja samma morgon fick låna en grå ulltröja av Johan (tack!). Som tur vad hittade vi en cykelväg som sträckte sig i fyra mil i vår väg så vi bet ihop och hamrade på.

Men sen var det slut på turen. Ungefär i byn Kám slutade cykelvägen och ersattes av… motorväg. Och regnet ökade alltjämt i intensitet. Och mörkret föll snabbt. Vi enades om att säkerhet är viktigare än sömn och valde att ta den långa och höjdmeter-hisnande vägen över bergen.

Efter att ha cyklat uppåt några hundra höjdmeter på övergivna landsvägar kom åskan:

Det var visserligen vackert men vi var inte superkaxiga när blixt och åskmuller kom tätt tätt, och bäckmörkret gjorde att blixtarna sken upp vägen (vilket iofs var tacksamt men kort). Alla tre var dyblöta men jag som med minimalistisk högfärdsattityd lämnat allt regnanpassat hemma var genomblöt som en disktrasa i en ocean. Tur att Johan lånat ut sin ulltröja till mig, för med cyklingen följer i alla fall att man blir varm.

Det som börjat som en dröm om att åka till Ungersk kurort för att prova på den lokala specialiteten lerinpackning (obs inget att göra med Lars Lerin) blev relativt inpackade i lera på ett annat sätt, av att färdas i spöregn på leriga landsortsvägar uppe i bergen.

Både Fredriks och mina fingertoppar svällde upp så mycket av vätan att våra fingeravtryck (som använda för att låsa upp iPhonen) slutade att fungera. Vid ett tillfälligt regnskydd under ett träd (när det var paus i åskandes i 5 min) lyckades jag få igång Google Maps som fick leda oss igenom natten. Tyvärr visade det dig, när vi väl kom fram dit Google Maps visat oss, att jag tryckt in fel plats i all panik.

Ytterligare nattkörning alltså. Och nu slutade Johans framlampa att funka, och batterierna i min navigeringstelefon var nere på 5%.

I en sista kraftansträngning körde vi på och nådde tillslut vårt dyra spa-hotell där vi möttes av er sur nattportier som konstaterade att restaurangen var stängd och att vi kunde skylla oss själva som inte kommit tidigare (men cykla 24 mil i bäckmörkret i regnet själv då gubbjävel!).

Först ville inte nattportiern låta oss ha cyklarna inomhus men då sa Fredrik: “I called here months ago and this would be arranged for us. Don’t you work here?”

Gubbjäveln: Yes

Fredrik: Then I suggest you fix it.

Boom! Det träffade rätt och vi fick nyckeln till specialgaraget som var fyllt av flådiga sportbilar från de andra gästerna. Vi ställde dit våra leriga cyklar och packade med oss alla väskor.

Vi gick upp till rummet, duschade och hängde allt på tork (hårtorken i skorna).

Att vi överhuvudtaget åkte just den här vägen handlade om att vi alla tre ville se (och kanske bada i) Balaton-sjön:

Vi hoppades att dagen efter skulle bli bättre, ställde in våra planer på att hinna ända till Zagreb under morgondagen enligt plan (utan hitta något på vägen), och somnade alla tre innan huvudena nått kuddarna.

1. Befriend some careless Swedes. Start with one, and there shall be more.

2. Become a part of a bicycle company. It will probably take more than one trip to fit in properly.

3. Cycle with them. Share food, beds and farts with them.

4. At some point, suggest the team split into lesser groups. It’s best if you pretend to be injured.

5. Let the other group go more dramatic route, as they will draw everybody’s attention.

6. Make a plausible excuse and go shopping in some big city. Buy trash bags in a supermarket with cash. Look for the largest size possible, preferably 100-200 litres.

7. Prepare what’s needed in front of your unsuspecting prey. Tell them it’s for the flight. Your bike needs to be packed, right?

8. Cover your soon-to-be crime scene with plastic. Make sure no one was tailing you to the hotel.

9. Do the job.

10. Pack the bodies. Try your best to give it an overall bikey shape.

11. Fly away as fast as you can.

12. Stay tuned for our next lesson: “Hostage Negotiation: How To Make Your Demands Happen In 12 Quick Steps”.

Vad vet du om Brno? Vi viste inte mycket mer än att det bryggs ett öl där. Därför frågade vi återigen Wikipedia.

Brno (tyska: Brünn, latin: Bruna, jiddisch: ברין) är en stad i Mähren i sydöstra Tjeckien. Brno är med cirka 380 000 invånare den näst största staden i landet och den största staden i Mähren.

Brno är en mycket gammal ort, vars namn förmodligen kan härledas av tjeckiskans brnen, brno (lerig, träskartad). Lite som Tjeckiens Grums, med andra ord. På 1000-talet blev det residens i ett av de fyra furstendömen som Mähren då var uppdelat i; under 1300-talet och till 1411 residerade de mähriska markgrevarna på borgen Spielberg.

Under husitkrigen förblev Brno katolskt och belägrades 1428 av husiterna (ständigt dessa husiter…)

Under trettioåriga kriget fick staden utstå mycket. Bland annat belägrades den 1643 av svenska trupper under Lennart Torstenson, som dock tvingades avbryta belägringen för att tåga mot Danmark.

Men Lennart gav sig inte, utan företog sedan en ny belägring, som varade från 3 maj till 15 augusti 1645, men staden försvarades tappert av kommendanten Jean-Louis Raduit de Souches (förut i svensk tjänst), att svenskarna till slut fick avtåga. Minnet av detta firades högtidligt 1845 och 1865, och sedan har minnesfesten blivit en årligen återkommande nationalhögtidsdag.

Efter att en lång tids tillbakagång fick staden en ny uppblomstring under 1800-talet, då staden blev ett centrum för textilindstri, samtidigt som mycket av Österrike-Ungerns lokalförvaltning överflyttades till staden. 1910 hade staden 124.000 innevånare, varav 56.000 tyskar. Den blev 1919 en del av den nybildade staten Tjeckoslovakien. Våldsamma bombningar av västmakterna 1944 förstörde stora delar av staden och dödade 4000 personer.

Brno är idag ett centrum för textil-, maskin- och kemisk industri. Där finns också, som i så många andra städer i landet, ett flertal bryggerier. Staden är även känd för sin racerbana, Masaryk Circuit eller Masarykův okruh, som bland annat anordnar FIA WTCC Race of the Czech Republic varje år. Författaren Milan Kundera föddes här och deras ishockeylag, ZKL Brno, vann europeiska klubbmästerskapet i ishockey 1966, 1967 och 1968.

English version:

Are you familiar with Brno? We didn’t know much more than that they brew beer there. Hence, we once again turned to Wikipedia.

Brno (German: Brünn, latin: Bruna, jiddisch: ברין) is a town in the south Moravian Region in the Czech Republic. With its approximately 380  000 habitants, Brno is the second largest city of the country.

Brno i quite old and the name is probably derived from a Czech word that means muddy and/or swamplike. In the 11th century it became the residence of the four principalities that the Moravian Region was divided into. During the 14th century until 1411 all the Moravian high society resided in the castle Spielberg.

During the war of the Hussites Brno remained catholic and in 1428 it was under siege by the Hussites (who else?).

During the 30 year war the town endured much. Amongst other things ut was under siege again (but this time by the Swedes) in 1643. The Swedes were led by Lennart Torstenson who had to abandon the siege to march on our old frenemies in Denmark.

But Lennart didn’t quit that easily. Instead he undertook a new siege between May 3d and August 15th in 1645. However, the town was bravely defended by Jean-Louis Raduit de Souches (who had previously been in the service of Sweden) and the Swedes had to give up once more. This has since been commemorated annually. 

After a long period of decline the town again bloomed in the 19th century as it became a textile industry centre. In 1910 the town had a population of 124.000, of which 56.000 was German. In 1919 Brno a part of the newly formed state Czechoslovakia. Violent bombings by the allied forces destroyed major parts of the city in 1944, killing 4.000 people.

Today Brno is a centre for the textile, machinery and chemical industries. As with many other Czech cities, theres a number of breweries operating there. It’s also known for its race track Masaryk Circuit. The writer Milan Kundera was born here and the hockey team ZKL Brno, won the European club championship in 1966, 1967 och 1968.

Överväldigade av torsdagens etapp från Ostrava i kombination med att Jonas dök upp i Brno (med efterföljande barhäng) tog vi i Lag Syd (Fredrik, Johan och jag) ett beslut: Vi skulle korta fredagens planerade distans Brno-Bratislava-Györ till att köra tillsammans med Lag Nord och ta det lite lugnt tillsammans med hela gänget i Bratislava när vi kom fram. Effekten av det skulle då vara att lördagsdistansen blev längre (spolier alert: det blev den verkligen, men mer om det i kommande inlägg).

Vi smög ut ur vår Brno-lägenhet runt 07:30 med intentionen att snabbt käka frukost och sen dra iväg från stan. Jonas låg kvar och sussade eftersom han gått från cyklist till serviceman och skulle ta tåget till Bratislava och där förbereda vår ankomst men incheckning och inköp av frukost till Lag Syd som hade en lång färd dagen efter.

Komma iväg snabbt gick inte riktigt. Caféerna vi googlade fram var stängda en efter en:

Till slut kom vi till ett McDonalds som hade öppet och serverade frukost. Världens långsammaste McDonalds. Att få sin mat tog 25 minuter och när den kom var det fel mat. Det hade gått snabbare om vi hade fått laga den själva. På McDonalds. Men hur hade det sett ut? (Svar: kul.)

När vi ätit upp visade det sig att jag hade fått min tredje punktering denna resa. Närmare undersökning visade att anledningen var den häftklammer som satt i däcket. (Svår att hitta i bäckmörkret natten innan.) Nu var vi tvungna att köpa fler reservslangar och hittade en bra cykelbutik (Mojekolo BRNO). Där kom Johan på att han skulle få sin cykel lagad (10 min) och när den var klar så kom Ilia på att hans cykel också behövde service (15 min). Redo att åka? Nä, vi måste köpa vatten! Till affären. Efter ytterligare vänt kom vi iväg från Bratislava 10:10 istället för 08:00 som planerat. Typiskt oss, skulle jag ändå säga 🙂

Vi började fint med en cykelfärd längs Svratka och bytte sida då och då. I Tjeckien verkar Rollerblades (på andra språk än ”svenska” känt som Inlines) vara det hetaste och efter en kvarts cykling krockade Ilia med en rullskridsko-dam. Efter en utskällning på Tjeckoslovakiska (helt felaktig, damen åkte rullskridskor på cykelbanan) och konstaterande att ingen var död eller skadad så kunde vi cykla vidare.

Efter ett tag tog cykelvägen längs kanalen slut och vi hamnade på vägar mer passande för mountainbikes. Det är tungt att köra helt ofjädrat på sådant underlag med detta var vägen Strava visade oss. På nåt sätt tog vi oss igenom ett naturreservat i väldigt låg hastighet och kom ut på de helt otrafikerade bilvägarna igen.

Vi stektes ganska hård under den varma solen (34 grader i skuggan) och svängde av vägen för lunch/siesta. Ingen på restaurangen kunde engelska, ryska, svenska eller nåt av de andraspråk vi har pluggat. Så vi tog till tekniken för att förstå vad det stod på menyn. Googles app har en funktion som översätter text direkt i kameran. Så här tydlig blev menyn i ett antal olika versioner:

Efter lunch (vi åt friterad ost igen) satt vi kvar till klockan 15 och väntade ut värmen. Sen tillbaka i sadeln. Vi konstaterade att vi hade tagit oss 1,6 mil på tre timmar och att det skulle bli mörkerkörning igen.

Vi hamrade på och undrade efter ett tag var vi var. Det visade sig att vi var i Österrike, som vi på något sätt åkt in i. Vi stannade vid en stor sten i Dürnkirk (som jag tänkte berätta mer om en annan gång).

Strax efter detta hittade vi dock en väg över en kanal (medelst färja som var ungefär lika bred som kanalen) och vips var vi i Slovakien!

Nu var det bara cirka 4-5 timmars cykling kvar och vi lade oss i rulle längs den slovakiska landsbygdens småvägar. Solen går ju ned tidigare här än i Sverige/St Petersburg men vi nådde ändå Bratislavas kommungräns när det ändå var ljust:

Väl framme i Bratislava vid 22:30-tiden mötte Jonas upp och vi åt och drack gott. Vi tog också farväl för det var här resan var slut för det gemensamma gänget. Lag Syd skulle vidare mot Ungern tidigt på morgonen och Lag Nord tog ett annat beslut. Cyklandet var slut här, det skulle bli tåg till Wien och elscooter på plats.

Innan läggdags beslutade dock ”St Eriksplan-St Petersburggänget 2009” (Johan, Joel och Jonas) sig för att försöka suga musten och märgen ur Bratislava. Det gick sådär. Vi försökte få sjunga Heal the World på ett Karaoke-ställe men kön var för lång. Det blev två öl på en uteservering och sen lade vi oss och sov runt 03:15. Johan och jag skulle ju upp strax.

Swedish first, English further down

Ok vi vet, vi ligger efter i bloggandet, men idag tänkte vi ta igen det. Vi börjar med vad som hände i förrgår, det vill säga torsdags. Nämligen detta:

Vi vaknade i Ostrava på vårt hotell någon timme innan frukostbuffén. Det packades och snoozades och bloggades (fast det hann vi inte). För främst av allt skulle det ätas, med gårdagskvällens nöt&oliv-middag i närminnet. Matsalen, ja hela hotellet kändes väldigt Tintinsk, vilket alltid är ett plus. Med ny energi tackade vi för oss.

Vi började med ett besök på ett apotek (enda stället som var öppet) för att köpa flaskvatten efter att ha googlat att tjeckiskt kranvatten helst inte ska drickas. Oklart om det var sant men varför chansa? Vi passade också på att fylla på förråden av vätskeersättning, rumpsalva och smärtstillande (till knän, hälsena, och ryggslut på anonyma deltagare på resan).

Några kilometer utanför Ostrava cyklade vi förbi detta monument. Vi gissar att det placerats där för att håna oss, alternativt som ett krigsmonument från de fallna hjältarna i det stora tjeckoslovakiska cykelkriget, anno okänt.

Solen stekte på och vi stannade ofta för att köpa nytt vatten. Runt 14:00 fick vi äntligen tag på ett lunchställe, då femton ställen vi passerat innan inte öppnade förrän 15.00. (Vem äter lunch först vid tre?)

Efter lunch blev det ÄNNU varmare och vi tappade lite fokus i cykelrullen, vilket fick effekten att vi kom ifrån varandra. Efter ett mindre gräl (där Ilia lugnade ned oss genom att be oss att åtminstone gräla på engelska så han kunde vara med) så rätade vi ut kommunikationsfnurrorna och beslutade oss för att vila i skuggan och kyla hjärnan med glass.

Vi cyklade vidare längs den flod som vi hade följt ett tag och kom bara vilse några gånger. När solen började sänka sig över nejderna tog säkra före det osäkra (Lex: Nöt&Oliv-middag) och cyklade in i en by för att hitta ett matställe. Matstället hade pool och personalen vägrade ta emot dricks. Det var mycket nära att vi hyrde ett rum ovanpå restaurangen men omröstningen vid bordet landade i att köra vidare till Brno ändå.

Solen sjönk snabbt och började bli stresssade. Ingen av oss kände så värst för att cykla i mörker. Helt plötsligt kom nästa obehagliga överraskning. För varje tramptag rasslade det till nånstans i det torra gräset i diket. Det visade sig vara möss. Det vällde fram tusentals möss från ängarna bredvid oss. Det måste vara ett särskilt bra år för kamikaze-möss i Tjeckien.

Det kändes som att mängden kilometer som återstod aldrig blev färre men mörkret kom obönhörligt. Och precis när vi kommit en kilometer in i ett område helt utan gatlyktor hände följande:

Men till slut hände det. Vi kom fram till Brno. En lång lätt nedförsbacke forslade in oss i stadens hjärta och slutligen till hotellet. Och där blev vi glatt överraskade av självaste Jonas som tagit flyget till Prag och tåget till Brno. Skitkul!

English version:

Okay, we know that where behind with the blogging but we’ll make up for it. Let’s start with the day befors teatersatsning, namely Thursday:

We work up in at our hotel in Ostrava about an hour before breakfast was served. We spent the time packing, snoozing and blogging (but not really). It had to take a backseat to eating after the nut & olive feast from last night. The restaurant, the whole hotel really, was very Tintinesque, which always is a plus. With new energy, we said thanks and goodbye.

We started by visiting a pharmacy (the only open one) to but some botteled water after having read that Czech tapwater wasn’t recommended for ingestion. Maybe exagerated but why risk it? We also refilled on rehydration, butt ointment and painkillers (for the knees, Achilles tendons and lower backs of various anonymus participants).

A few kilometers outside Ostrava we passed this installation, which likely had been placed there to mock us. Or it could be a war monument for the fallen heroes of the great Czechoslovakian bikewar of an unknown year.

The sun beat down on us and we stopped regularly to refill our water supply. Around 14:00 we finally found a restaurant that, unlike the previous places we tried, was open before 15:00. (Who eats lunch that late?)

After the lunch it got EVEN warmer and we lost focus on the drafting, which made the team drift apart somewhat. After a minor argument (wherein Ilia calmed us down by asking us to at least argue in English so that he could join in) we fixed the kinks in our communication and decided to cool down with shade and icecream.

We rode on along the river we had followed for a while and only got lost a few times. When the sun began to get low we decided to play it safe (Lex Nuts & Olives for dinner) and found a restaurant with a pool and a staff that wouldn’t accept tips. We almost rented a room there decided to press on to Brno.

The sun set fast, which stressed us out. No one wanted to ride in the dark. Suddenly we got another nasty surprise. Each couple of meters we hears rattlings in the dry grass next to us. It turned out to be mice. Thousands of mice. It must be a good year for Kamikaze mice in the Czech Republic.

It seemed the remaining amount of kilometers never decreased while the darkness descended relentlessly. And just as we entered a stretch of road without street lights, this happened:

But finally it happened. We reached Brno. A long and mild downwards slope carried us into the heart of the town and the awaiting hotel. And a wonderful surprise awaited us there. Jonas had taken a flight to Prague and then a train to Brno. Awesome!

Det har varit sjukt varmt och kvavt i Bratislava. Hela natten har det rått närmast djungelklimat.

Men nu vid elva, när vi just skulle bege oss till tågstationen, kom förlösningen. Himlen öppnade sig.

Vi ångrade genast våra ord om att svalare väder och regn vore att föredra och nu sitter vi i hotellets café och väntar ut regnet. Cyklarna fick inte förvaras inomhus så förhoppningsvis är väskorna så regntäta som det sägs.

Vi hoppas verkligen att detta oväder inte är på väg mot våra cyklande compadres längre söderut. I så fall: cykla snabbt, boys!

In English:

It’s been an insanely warm night in Bratislava. Since we arrived, it’s been a jungle climate.

But at 11, when we were just about to leave for the trainstation, the payout arrived. The skies opened up and is dumping all it’s got unto us.

We emmidiately regretted our talk of preffering cooler temperatures and a little rain over the humidity and heat. As of now, we’re waiting in the hotel’s restaurant for the rain to let up. We weren’t allowed to store the bikes indoors so hopefully our bags are as water repellent as advertised.

Hopefully, this wheather won’t catch up to Team South. But just in case: ride fast, boys!

Klockan är 00:35 och vi har just ätit upp middagen i Bratislava. Gissa om vi orkar blogga nu. Vi lovar dock att det kommer.

Or in English, if you please:

It’s 00:35 and we’ve just finished our supper in Bratislava. Guess if we’re going to blog now. We promise to do it, though.